Åren går.

Veckan som gick var det födelsedagsfiranden både för Magnus och mig själv.
I bland på mina numera kortare promenader med Kasper, funderar man ju
hur tiden bara går så alltför fort. Att jag om några år sitter ensam i mitt radhus
på Runslingan utan barn och hund. Deppigt värre eller hur, eller inte.
Jag är inte så orolig,
I am not the worrying kind.''

Istället njuter jag av nuet och en 25årig son som verkar ha koll på tillvaron
och lever ett självständigt liv, en dotter som bara vill i väg men måste stanna
hos morsan några år till.  Det är så jag vill ha mina barn, självständiga, utåtriktade
och med en positiv attityd.
Jag brukade säga att jag uppfostrade mina barn med massor av kärlek och lite
regler och bestämmelser.  Det kanske fungerar,, att det inte är svårare än så.

Smolket i bägaren är Kasper, vår underbara vovve genom de senaste tolv åren,
hur länge får vi behålla honom, det är svårt att veta.



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0