I dag fyller min äldsta syster 70 år och jag kommer inte att gratulera
henne. Hur kunde det bli så här? Visserligen är hon hela 9 år äldre så
när jag gick i skolan så var hon vuxen och hade lämnat föräldrahemmet.
Vi har genom åren träffats, ibland lite oftare men de senaste åren mer
sällan. Tydligen har vi inte träffat rätt i vår relation och hon har tagit
avstånd från mig, mer än jag från henne. Jag har velat ha en normal
systerrelation men hon har inte velat och man kan inte tvinga någon
att umgås.

Ett flertal gånger har hon undvikit mig och mina barn när  vi borde ha
en chans att träffas och lära känna varandra.

Hon lever ensam sedan många år och umgås med sina vänner men
vad jag förstår så sitter hon även ensam och deppar. De få gånger
jag pratar med  henne är i princip en envägs monolog från hennes sida.
Jag får knappt in en mening i våra samtal och hon lyssnar knappt.

Vi är flera syskon och vi har mer eller mindre slutat umgås med henne
därför att hon förmedlar bitterhet och tuff kritik. Vi duger inte.

Jag hade planerat att bara åka till henne, 50 mil, och banka på dörren med
en blomma och en tårta och bara säga grattis. Hon är ju ändå min syster.

I ett samtal hon ringde mig, mitt i natten, för att slänga ut arga kommentarer
meddelade hon att hon skulle vara bortrest med vänner på sin 70  årsdag.
Sedan skulle hon och min ena syster och vår bror festa runt tillsammans.
Jag och vår lillasyster var tydligen inte välkommen.

Så grattis kära storasyster, var du nu är. Hoppas du får en fin dag.

Sitter i baksätet på väg hem från semestern i Tana. Vi sov över i Umeå
och nu har vi passerat Sundsvall och letar efter ett lunchställe.
Vi har haft en fin tid i Tana. En del av tiden gick åt att plocka hjortron,
men vi fick även några utflykter, bl a till Berlevåg, ett fiskeläge långt mot
Nordishavet.
Kul hade vi på resan till Kirkenes där vi bl a gjorde fynd i klädaffärerna.
Vi åkte med kusin Inga och hennes dotter och vi hann fika hos kusin Edla
innan vi åkte hem.
Trevlig blev även grillkvällen hos Inga där även kusin Pia och hennes man
Kjell var med. Marline var gullig och hjälpte Kjell med att assistera när
handikappade barn skulle vara med på bågskytte.
Vi gjorde en fin grav till Kasper och hade en liten stund vid graven. Det känns
rätt att ha honom kvar på Moland.
Allt känns bra och trevligt att umgås med brorsan ett tag.
Ser redan fram emot nästa resa. Det känns verkligen som att jag alltid måste
hem till barndomstrakterna.

Solen skiner utanför bilen och snart är jag och mina sköna härliga barn hemma
i vardagen igen.

En halv vecka i Tana redan och vi har  njutit av fint väder sen vi kom.
För två år sen skrev jag: kommer Kasper nånsin tillbaka till Tana, kommer
jag nånsin tillbaka? Jag är här nu med mina två numera vuxna barn.
Marline påminde mig idag när hon kände sig illamående efter vår hjortontur.
Jag pysslade om henne och hon sa något som att det är sista gången. Ska du
säga upp bekantskapen med mig bara för att du flyttar, sa jag. Hon skrattade
och menade självklart inte så.  

Hur som helst, jag kom tillbaka och jag njuter just nu. Fast två turer på
hjortronjakt på raken har gjort mig trött och stel. Åldern förstås, bara att
erkänna.

Vi har det bra med brorsan, äter gott. turas om att laga mat och tittar på
DVD film på kvällen. Jag och brorsan, ungarna kollar på sina egna filmer
på datorn.
Så träffar vi käraste kusinen Inga och fler ska vi träffa. Utflykter skall vi
även göra till helgen innan vi vänder söderut till Täby nässta vecka.

Sedan har vi den trista uppgiften att begrava Kaspers urna. Han ska få vila
här på gården Moland, där han var som mest fri.