Lite bättre
Det känns lite bättre för the show must go on och jag lever mitt liv någorlunda.
Har hunnit med att gå milen i lördags, varit på bio, middag hos vänner och haft
bästa samtalet med dottern i London. Hon fyllde 21 år i måndags och hon har
det bra och trivs i denna världsstad. På jobbet är det hur mycket som helst och
den positiva kommunikationen med glad flygande personal i Oslo har förgyllat
den annars trista stämning som råder på kontoret. Nu har även grannen kommit
tillbaka från Tyskland så nu blir det promenader med schäfrarna igen.
Förtvivlad igen
Hur är vi människor skapta? Denna elakhet, denna överköring av människor,
dessa innersvängar, Är de nöjda med sig själva när de avslutar dagen och går hem?
Nu är det tyst i korridoren, de säkra blir osäkra, vågar man säga något eller drabbar det
en själv då? Något nytt kryphål för att bli av med oliktänkande och de som vågar yttra sig?
Herregud jag ser nu att det jag skriver låter som diktaturens Sovjet. Var har jag hamnat
någonstans och hur blev det så här? Jag vill så gärna veta, hela tankegången hur det blev så
att vi som har jobbat tillsammans så länge, kämpat i så många år, att det är ingenting värdt.
Vem är mer värd än någon annan, finns det överhuvudtaget några perfekta personer här?
Nej, vi är alla människor med fel och brister men även med kunskap, lojalitet och styrka att
jobba. Ingen är bättre än någon annan, så varför jaga iväg vissa personer som har all rätt att
vara kvar? Högt i tak, nej vi kryper lägre och lägre ner så vi inte slår i taket.
Äntligen milen
Milspåret på IP har jag gått flera gånger, både ensam och med god vän. I går blev det första
gången på nästan två år. Överträning och ont i ena knät har gjort det helt omöjligt att gå
långa turer menpå senare tiden har jag märkt förbättringar så när goda vännen Ann frågade
om vi skulle ta en runda i spåret så sa jag ja i tron att vi skulle ta femman som jag gjorde för
någon vecka sen, men när vi passerade vägen mot milspåret så tog vi den. Det var underbart
väder och som vanligt har vi tusen saker att ventilera så tiden gick fort. Jag var trött när jag
väl kom hem men det kändes underbart att få gjort turen.
På tur med Dexter
Ute hela helgen
Höststädningen i radhusområdet var på programmet i lördags och som vanligt ställde
inte alla upp men så är det ju. Tror jag har haft "laga" förfall endast 4-5 gånger under
alla år. Hur som helst, det var soligt och fint och massor att göra. Jag var rätt så mör
när allt var klart och så fortsatte jag med mitt eget som skulle krattas och rensas. Goda
grannen med schäfrarna ordnade en jättegod paj och jag köpte vin så kvällen blev
mycket trevlig. Dock var vi trötta så vi slutade tidigt. Sov riktigt gott i natt och så var
det bara att fortsätta kratta och klippa av grenar. På eftermiddagen blev det riktigt
soligt och då blev det kaffe på grannens terass och goda vänner dök också upp.
Det blev en trevlig fikastund i solen, förmodligen den sista utomhus innan vinter gör
sitt antåg.
Sedan blev det promenad med schäfrarna så frisk luft har det blivit mycket av i helgen
och det är ju bra. I morgon är det jobbvecka och då är frågan hur det blir med
stämning och arbetsglädje. Det jag vet är att det är hur mycket som helst att göra
och det är bra.
Fredagkväll och Lidl
Kom iväg mycket sent från jobbet, en mycket jobbdag och en riktig trist jobbdag.
På väg till bussen med tankarna fulla av undringar varför det blir så här, varför människor
handlar som de gör. Tänker att jag nu ska komma ihåg att gå av några stationer tidigare
på tåget då jag parkerade bilen närmare stan. Tankarna om det märkliga som sker på jobbet
får mig att glömma att sätta mig i bakre vagnen istället för den främre och jag vänder om och
går in i den bakre. Tankanra snurrar och jag säger till mig själv att inte glömma att gå av på
rätt station. Det gör jag och konstaterar att bilen är frusen, turligt nog torrt på vägen så
jag kan köra på mina något slitna sommardäck. Jag har ingen mat hemma tänker jag mitt i
de andra deppiga tankarna. Jag kör vägen där Lidl ligger och går in i en lugn affär där
tankarna virvlar mellan osten jag köper, tomater, olivolja, cola zero och lax. Jag passerar
godishyllorna, kollar om det är någo intressant men klarar mig nästan. Plockar på mig
rischoklad. Jag kommer till kassan, då känner jag tårar som plötsligt pressar på, jag betalar
och går ut till bilen. Jag kör hem, koncentrerar mig på vägen, ser folk och hundar passera
på övergångsstället utan reflexer. Parkerar bilen och går in i huset. Normalt en fredagkväll
efter en veckas jobb känns det skönt att får stänga dörren om sig men i dag känns det så
trist. Vad händer, ju tråkigheter på jobbet med uppsägningar och kollegor man har jobbat
med i 10-15 år får sluta. Det blir en lång trist höst.
Tower Bridge
London igen
Hemma igen från London och det blev en helt annan vistelse än för 16-17 år sen.
Vi har haft det så bra, min dotters och mina vänner och vi har hunnit med mycket på de
tre hela dagar vi var där. Dottern hade planerat utflykt till marknaden i Camden och vi tog
en båttur på Themsen till Greenwich och tillbaka till teh Tower medan hon jobbade.
Äntligen fick jag vandra över Tower bridge som jag har tänkt på många gänger.
Min dotters hotell ruvar stort vid just Tower bridge. Hon har finaste utsikten över Katharinas
Dock där fina båtar ligger vid kaj. Massor av restauranger ligger runt om. Hon tog oss med
runt i London som hon hade bott där hur länge som helstoch inte bara tre månader.
Vi hann med musicalen Billy Elliott och den var helt fantastisk. Vi har hunnit dricka
afternoon tea i Kensington och shoppat och det blev för min del mest inköp till dottern.
Det förtjänar hon. Nu blir det mera London för min son och jag drar dit och firar jul med henne
Ser fram emot det. Det var verkligen skönt att få se London utan att behöva att jobba.
London då
För ca 16 år sedan lämnade jag London och England efter att mer eller mindre i
tre år vistats i landet från och till. Faktisk ble det ca tre månader fast bostad i ett
engelskt radhus i Altrinham utanför Manchester. Då var det jobb och åter jobb på
flygbolaget Air Ops där mestadels svenskar, men även andra nationaliteter samsades
och vi flög över hela jorden. Jag roddade runt crew och även flygmaskiner och det var
ett intensivt jobb. Vi hade huvudkontor i Sollentuna så det mesta av tiden efter
Manchester tillbringade jag där men besöken till London och Gatwick blev flera gånger
i månaden. Vad såg vi av London då, fastkjedad som man var vid Gatwick och Hilton
hotel som låg vid flygplatsen? Vi hade ju våra barn med oss ibland och då åkte vi
in till Oxford street och leksaksaffäten Hamleys och gick och shoppade på Carnaby Street,
min son var speciellt intresserad av nitar på den tiden. Vi hann med utflykt till Brighton
och när vi bodde i Manchester hann vi även med en sväng till Oxford och Blackpool.
Det blev även något besök på något museum. I Manchester hade jag min bil med mig
och körde obehindrad på vänstersidan. När bolaget lades ner och jag för sista gången
flög hem från London var jag mättad och jag hade ingen tanke på att återvända de
närmsta åren.
Dottern och jag i Camden, London
På väg till London
Om några timmar åker vi, jag och några vänner till London.I första hand för att träffa dottern
som har varit där sen i juli. Sen bara för att var ledig, byta miljö och njuta. För det behövs just
nu. Jag är tillbaka på jobbet på onsdag och frågan är hur det är där just då. Hur är stämningen
nu när omorganisationen blir offentlig. Hur tar personerna det, de som kanske får gå, de som
får ändrade arbetsuppgifter. Vi har en trevlig arbetsplats, en bra miljö, nu förändras den och
vi som är kvar får bygga upp en ny sammanhållning, hitta tillbaka till positiviteten.
Så det känns skönt att få åka i väg och tänka på lite annat.
