Helgen har spenderats till största delen på soffan. Är fortsatt sjuk fast jag tror det känns lite bättre. Tänker gå till jobbet i morgon och får se hur det artar sig. Vill inte ha lunginflammaton eller annat allvarligare.   En hel helg utan att kunna göra något är jättetråkigt. I går fick jag besök av en kompis och det var ett skönt avbräck i tristessen. I dag kom grannen över på fika och även det var trevligt. Har även pratade med min kompis i Uppsala. Det är mycket som ventileras med mina vänner, alla har vi våra problem av smått och stort. Det kan gälla allt från jobb till barn till ekonomi. För mig har det varit jobbet som har tagit den mesta energin i snart ett halvår medan jag kan konstatera att ekonomin är hygglig. Sedan kan jag konstatera när jag jämför med några av mina vänner att jag har lyckan att ha två underbara barn. Jag är  så tacksam över att de har vuxit upp till så fina och kloka vuxna. Jag har kanske en finger med i spelet där som har hjälpt dem på vägen. Jag har alltid älskat dem och visat det upp genom åren. Visst även vi har bråkat men alltid klarat upp det efter kort tid. Jag kommer i håg vid något tillfälle när min son och jag blev osams en morgon och han slängde igen dörren innan han drog till skolan. Senare ringde han mig på jobbet och skulle fråga om en sak och jag svarde  normalt. Sedan sa han, mamma det är så bra med dig att efter ett gräl så kan jag ringa dig och inte vara rädd för att du fortfarande skall vara arg.  Mellan varven var det tufft som ensamstående morsa och ekonomin var inte alltid bra. Jag tjänade bra när de växte upp men inte mer än att pengarna gick åt och det var inte mycket jag kunde lägga undan. De förstod det och under tonåren hade de extra jobb på loven och ibland även när de gick i skolan.

Idag känner jag att vi kan umgås på ett bra sätt, tänker bara på vårt julfirande i London som blev så fantastiskt fint. De är båda utflyttade men jag vet att de vet att de alltid har mig här som stöttar och tänker på dem. Att de alltid kan kontakta mig när de behöver det.