I fredags var en stor dag i min hemkommun i Nord Norge, Då avdukade man ett minnesmärke från andra världskriget. Hösten 1944 i månadskiftet oktober/november för 70 år sedan började tyskarna dra sig ur Finnmark, jagade av den röde armé från Sovietunionen. Tyskarna tvångsevakuerade befolkningen och brände ner alla gårdar och officiella byggnader. De sköt i hjäl alla djur. Mitt i detta inferno stod min mor och far med två små barn. Min bror var fem år och min syster tre år. De samlades i hop med övrig befolkning runt om och åkte på lastbilar till någon hamn för att trängas i hop med många människor i en liten båt på tur söderöver i Norge. Deras hem var nerbränt, deras djur var döda och de hade knappt något med sig. De fick husrum längre söderöver men fortfarande i Nord Norge där de stannade till kriget tog slut ett halvår senare. Min ena farbror var krigsfånge i fängelse utanför Oslo så min far fick under evakueringen även  ta hand om hans familj, fru och fem små barn. Min andra farbror och min farmor rymde till fjälls och gömde sig undan tyskarna. Eftersom ryssarna så snabbt fick iväg tyskarna kunde alla som hade gömt sig under dessa evakueringsveckor komma ner från bergen och ta itu med uppbyggnaden igen. 

Mina föräldrer berättade om allt detta under min uppväxt men nu känner jag att jag skulle veta mera detaljer. Jag kommer inte ihåg allting de berättade och i vuxen ålder kom vi inte in så mycket på detta tyvärr.

Efter kriget när de kom tillbaka till hemplatsen, röjde min far ny mark och byggde en barack som jag och min familj bodde i  tills jag var tre år. Då flyttade vi in i ett helt nytt hus som står kvar idag och som min bror bor i.   Vi är fem syskon och  min far såg till att vi tre tjejer föddes flera år efter krigets slut. Detta minnesmärke påminner mig om vad mina föräldrar fick gå igenom. De upplevde ett krig som jag i detta lugna hörn av världen bara kan läsa om. Måtte det förbli så.

Man säger att folk håller på att jobba i hjäl sig, alltså de som har jobb. Det är inget jag märker på mitt jobb, där är det oftast så att inställningen är: jag gör det jag måste och det där lille extra får någon annan ta. Det är lätt att kolla på klockan och ja, har den passerat 1600 då är det absolut dags att sluta och gå hem. Och om  man inte jobbar på kontor utan skall ut oh flyga, ja då är det lätt att både sjuka sig eller vabba för att slippa ge sig ut i kvällen och absolut inte om man måste åka till en annan bas.  Folk verkar ta för givet att de skall ha jobb och lön men att ge lite mer tillbaka till arbetsgivaren, det verkar svårt. Det finns förstås de som jobbar i hjäl sig också. Min granne t ex, henne kan jag bli arg på. Hon är ensam med två schäfrar och jobbar sent, tar jobb med sig hem och jobbar då både kvällar och helger. Det är inte sundt och i längden mår man definitivt inte bra. Jag älskar att jobba mycket men som det är i mitt jobb, i perioder. På hösten och vintern är det full rulle, ibland får man stanna länge. På sommaren kan man lätt ge sig iväg hem vid 16 tiden. Det är synd att ansvarskänslan hos många verkar försvinna. Det är nya tider, en slags trend att man inte är beredd att ställa upp fullt ut det man har betalt för. Så jag undrar var är alla de som håler på att jobba i hjäl sig, som är uppkopplad mot jobbet hela tiden, att vänta samtal på mobilen.

Jag känner inte så många sådana, bortsätt från grannen om jag försöker tala förnuft med.

I kväll hängde jag på en reunion på flygbolaget jag jobbade på som hade sin operation i England. Ett gäng flygvärdinnor har varit duktiga att genom åren skapa reunion och bortsett från helt i början efter slutet för bolaget så har jag inte varit med. Nu var det i varje fall dags att träffa gamla arbetskompisar som jag inte har sett sedan 1996.

Bolaget var stort det var hundratals anställda och som åren har gått så har man glömt många namn och ansikten, mest kanske alla dessa flygvärdinnor. Några utmärkte sig positivt och det var kul att få träffa några av dem igen. Tyvärr kom det inte så många så jag hade snabbt pratat med de flesta och det var kul att komma ihåg roliga och jobbiga minnen. Det var ett komplext flygbolag, svenskt men med operation utomlands, många flygplan och personal, både svenskar och utländska. Hur jag klarade att hålla i hop det där är mig en gåta idag. Utan datorer, mobiltelefoner som inte hade räckvidd jorden runt och det behövde vi verklligen. Vi hade flygplan och crew över hela världen och märkligt nog så fungerade det någotsånär.

Tillbaka till minnenes gata. Alla minnen man har från sitt liv, alla människor, det måtte vara familj, släkt vänner eller kollegor. Man vill så gärna resa tillbaka i tiden då allt det spännande hände och med hjälp av reunion kan man skapa lite av det livet man levde då. Det räcker dock inte med dessa träffar. Ja det är kul de korta ögonblick man pratar runt och kramaa men man känner att det blev inte riktigt som man tänkt sig. Jag är ändå glad för ikväll, det är minnen att ta med sig, det var ju faktisk 18 år sen jag så de flesta senast.

För mer än tjugo år sen var jag föräldraledig med dottern då nio månader. Dotterns far bodde på Irland och jobbade där och eftersom jag var ledig tog vi med våra pojkar och dottern och åkte över den sommaren. Till Malahide. Exet bodde i en stor villa, i ett kollektiv med andra flygande personal. Det var svenskar och finnar. Det blev en härlig sommar, vädret var fint det mesta av tiden och Malahide ligger vid havet med en fin strand. Det är en liten by, vi hade gångavstånd till byn dit vi gick ibland och satt på någon pub och bara njöt. Pojkarna, då sju-åtta år hittade lekkamrater i grannhusen och började lära sig lite engelska. Dottern, då nio månader lärde sig gå och jag kommer i håg hennes steg över vardagsrumsgolvet med brorsorna efter henne, räknande antalet steg hon tog.

Exet hade ledigt några dagar och vi tog vår van och körde söderöver längs kusten. Det var en riktig fin sommar.

Så denna veckan åkte jag över till Irland tjugo år senare, i jobbet. Vi var några som träffade Aer Lingus, vår samarbetspartner denna vinter. Det blev en tuff lång dag som vi tillbringade i deras huvudkontor. På kvällen bjöd de oss på pub och restaurrang, i Malahide! Tyvärr var det mörkt när vi kom dit men känslan att vara där igen efter så många år var fantastisk. Allt som har hänt dessa tjugo år, barnen som har växt upp till vuxna personer, exet och jag har varit skilda i ca 17 år. Jag skulle vilja åka dit igen med dotter och son och gå genom Malahides gator och kanske hitta huset vi bodde i. 

Förra helgen var det spaweekend i Tallinn. Supertrevlig stad som gjorde sig bra även på hösten. En riktig feelgood

helg som gör gott. Veckan på jobbet gick i superfart, fattade knappt när fredag kom. Goda vännerna har vunnit en hyfsat summa pengar, nog för att göra tillvaron lite bättre för dem och därför blev det firande på kvarterskrogen i går. Järngänget runt paret träffades och grannen och jag blev hämtad i limousin till krogen. Hela 1,5 km tog resan. Det blev en toppenkväll med god mat, vin (lite för mycket till många) och glada skratt och karaoke på det.

Jag har inget mot att folk dricker vin/öl/ sprit. Själv föredrar jag vin, men jag tycker mindre och mindre om gott vuxna personer som dricker till de blir packade. Vad är vitsen  med det? Karlar som man tycker är trevliga i nyktert tillstånd, blir som tokiga med sprit och kvinnorna blir även dumma och löjliga. Jag klarar inte av spelet mellan två vuxna som lallar fulla med varandra. Antingen går jag därifrån eller så är jag beredd at slå till någon.

Nu verkar det som om det blev ett tråkigt slut på kvällen och på sätt och vis blev det det och ändå inte för de är goda vänner och då kan man spela med ändå till en viss gräns. Hur som helst så kom limousinen och hämtade oss och grannen och jag kom hem till slut.

I morse tog vi ut hundarna på promenad och har nyss haft frukost ute. Än har vi lite sommar kvar i oktober.