En vecka efter att pensionsåldern infann sig. Redan i måndags var jag på väg att ångra ytterligare ett år jobb fast det gick fort över. Jag mår bra, jag älskar forfarande mitt jobb, plötsligt är det inte så bråttom att fundera över vad jag ska göra sen. Jag tränar runt tre gångar i veckan på gym så jag känner mig stark. Jag har ett mycket bra förhållande med mina vuxna barn och jag har vänner omkring mig. Jag är tacksam. För jag har nära vänner som sliter med hårda jobb och dålig hälsa. Jag lider med två av mina vänner som kämpar. Jag kan stötta där det går men de måste själva ta itu med de problem de har på jobbet. Jag fick själv kämpa för drygt ett år sedan när mitt företag höll på med konstiga saker i omorganisationen och skulle ha ut fel personer.Nu är jag en tuff och rak person som säger vad jag tycker. Jag brukar tänka på min ålder, att jag har varit med ett tag och tar ingen skit. Mina två vänner som sliter är två olika personer men väldigt hängivna sina jobb men har kanske inte min tuffhet att säga ifrån. Man kan inte tolerera vad som helst.

Så blev det 23 maj och födelsedagsfirande. Närmaste vännerna kom över på kvällen och det blev precis så trevligt som jag hade tänkt mig. Goda vännen Anne gjorde godaste smörgåstårtan med god hjälp av sin dotter. Själv handlade jag in tårtor till kaffet och hann med att kolla på fotbollsmatch med lokala laget Frej och gamla goda Gais från Göteborg. Det blev en solig och relativt varm dag så champagnen togs ute på nya terassen. Jag har mina vänner runt omkring mig, dels för att de bor nära och vi kan ses då och då men annars funderar jag inte så mycket t vad vänskap betyder. Ja man ska förstås gilla varandra och ställa upp. I vårt stressiga samhälle hinner man i bland bara med sig själv och sitt men alla vi har ju stora och vuxna barn så det behöver man inte tänka på längre. Alla jobbar vi så det är nog det som tar mesta tiden, men när vi träffas då blir det trevligt. Dock har två av mina vänner, båda tjejer, drabbats av stroke denna vinter och vår. Lyckligtvis inte värsta sorten med förlamning och förlorad tal. De har blivit bättre och en har börjat jobba deltid och den andra fortfarande sjukskriven. Tankarna om livet och att leva här och nu påminner sig förstås. Jag pratade med min bror i morse och vi kom in på det med ålder. De gäller att hålla huvet och kroppen igång och ändå så vet vi inte vad som väntar framöver. Jag tänker på mina två barn, det bästa jag har, jag vill vara med dem ett bra tag till. De är utflugna och så ska det vara men våra möten är så otrolig viktiga för mig.

Det belv en del övertid den här veckan. Det är en deadline tills på måndag och alla förberedelser var inte klara från andra avdelningar. Man blir lite sur och får lite utbrott och så går det över. Träningen har blivit lidande av det men i kväll ska grannen och jag i väg på ett pass. Vi fick nya övningar av vår motivationstränare så det ska bli roligt att prova detta. Räknar med att vara svettig och trött på hemvägen. Cyklar till och från stationen varje dag om det inte regnar så det känns skönt att vara i gång.

För ett år sen stod jag och tvättade fönster i solskenet och lyssnade på norsk musik och sen blev det firande hos grannen med grillmiddag. Tidigare år med firande på Skansen med barnen har varit oförglömliga och fina minnen. Nu blir det knappast Skansen längre men en solig 17. maj tar jag med mig några vänner och åker dit, Idag tog jag med mig fikabröd till goda vänner och firande lite 17. maj där. Så där enkelt i bland. Så det ble en bild från förra året samt en fin bild från Oslo från 2012.Tänk alla år jag tänkte att nu ska jag och barnen åka till Oslo och se det riktiga firandet och så blev det först när dottern flyttade dit och jobbade. Vi fick en fin helg tillsammans där.