Det raljeras mycket i dessa tider inför den stundande julhögtiden. Midvinterblotet tas upp, ljuset vänder tillbaka och hör och häpna vi firar en judes födelse i en palestinsk stad och visstnok var de visemännen från ôsterlandet  muslimer fast Muhammed inte var födt vid den tiden.

Som barn kommer jag ihåg fantastiska julhelger där vi fixade julpyssel i skolan och hemmet och sjöng julpsalmer och icke religiösa julsånger på våra juletrefester som skolan arrangerade. Min familj var inte speciellt religiös fast vår far skickade oss till söndagsskolan och han berättade historier från Bibeln och där jag fastnade för Jordanfloden så när jag till slut fick vandra längs Jordanfloden så återupplevde jag min fars historier.

Som förälder har mina barn fått fortsätta julpyssla, vara med i Luciatåg, sjunga julsånger och psalmer i kyrkan och haft fina julaftnar med god mat och många presenter. De är båda döpta vid åtta års ålder så de har varit mycket närvarande vid dopet och det är kanske därför de valde att inte konfirmera sig utan båda två lever mycket sekulärt.

Även jag lever sekulariserat. Min stund på jorden försöker jag leva så vettig som möjligt. Det jag har fått med mig genom livet är att jag är uppväxt i ett kristet samhälle, med traditioner som är sprunget från kristendomen bland annat och budskapet som är så enkelt, det du vill att andra ska göra mot dig, ska du göra för dem. Så traditionen tro tar jag fram julstjärnan och ljusstaken fram till advänt och låter ljuset flöda fram till jul, jag ordnar julmat och fixar presenter. Jag umgås med min son och vänner, skypar med min dotter som firar jul i katolska Spanien och njuter av ledigheten. Allt detta av tradition i första hand och ytterst lite kristendom fast jag är svag för vackra julpsalmer som jag gärna lyssnar på. Fast vid midnatt julafton går jag i kyrkan, lyssnar på vacker julmusik och det kan ingen ta ifrån mig. För det är en tradition.