Har varit hemma en vecka nu och visst det känns jättebra. Så trevligt när jag parkerade bilen efter att ha kört 180 mil på två dagar och jag hör några prata utanför mitt hus och jag ser tre av mina vänner sitta klara med ett glas vin. Då känner man sig välkommen hem. Men jag har så mycket kvar i Tana och nu måste jag fundera på hur jag ska ordna boende nästa sommar. Ska jag hyra eller ska jag bygga en typ av norsk Atterfalstuga. Har inte lust egentligen att ta lån på ca 250 000 men hyra kan ju även det bli dyr om jag ska hyra varje sommar. Att bo hos brorsan fungerar tyvärr inte längre. Jag tycker själv det går bra men han vill ha sitt hus för sig själv och att jag stannar sex veckor blir lite väl länge. Jag förstår det för även jag behöver vara själv mellan varven men jag tyckte inte vi gick på varandra utan levde var våra liv men nu är det så. Jag har redan hunnit träffa vänner och toppen blev i går att jag på stan lunchade med min svägerska och hennes barnbarn. De tog en Stockholmshelg och kom från Oslo där de bor. Trevlig att vi håller kontakten och ses ibland fast det inte blir så ofta. Ska träffa sonen i morgon, ska bli så trevligt eftersom vi inte har sätts på hela sommaren. Sen blir det att planera in några volontärjobb för Stadsmissionen.

<

När jag började skolan sju år gammal gick jag förstaklass i en byskola ca en kilometer från hemmet. Klassrummet var inhyst i en villa där ett äldre par bodde. Vi var först bara fyra barn i klassen men efter nyår kom det några till. Under min vistelse häruppe i Tana har jag återknutit vänskapen med de två tjejerna som gick i klassen. Från andra klass hade vägen till stora skolan två mil längre bort blivit en hyfsat grusväg så då fick vi åka skolbuss och börja i klasser med många andra barn. Häromdagen gick vi tre tjejer vägen till skolan, nu på fin asfalterat väg (nåja) och till huset där skolan låg. Nu var det äldre paret borta för länge sen och nya ägare hade övertagit huset och renoverat det så vi knappt kände igen något. Skolsalen hade blivit mindre och taket sänkt. De var snälla och lät oss få komma in och kolla och det var så stora förändringar. Det gav ändå en del minnen från vårt första skolår för sexti år sen.

Det sade min dotter när vi brukade vandra här uppe och hon langade ut långt före mig och sonen och kusinen. Så hade hon settern Delko i släptåg. Jag har vandrat mycket denna sommar både i trakten där jag bor och sen långa fjällvandringar. Turerna till insjön Harrevann blir ca 8 km tur/retur. Då är det kul att ha med jyckarna Delko och Sarek, båda engelska sätter. De spårar ripor nu så det är kul när de stannar upp, försvinner in i skogen och plötsligt dyker upp som projektiler. Hemma blir det att gå turer i skogen runt om Kyrkbyn och i spåren på idrottsplatsen på 5 och 10 km. Jag kommer sakna turerna över vidder och lagom höga berg.

Har varit några turer på en myr i närheten och hitta lite men nu var det dags att gå till de stora myrarna. Det blev kusinträff då vi var fyra som gick tillsammans. Det blev mycket vandring innan vi hittade hjortron och resultatet blev ingen höjdare. Min manliga kusin var ju så säker på att myror han var på för 15 år sen fortfarande skulle ha hjortron men naturen ändrar sig och hjortronen inte finns längre så det blev mycket vandring, och lite hjortron ca två mil totalt. Vi skilde lag efter ett tag och kusin Inga och jag gick mot bilen och hittade då lite mer men fortfarande var det så mycket kart. Vi fick i varje fall trevliga stunder med bålkaffe, mackor och frukt. Mina kusiner har humor så många glada skratt och lite gliringar till den manliga kusinen. Idag gick Inga och jag direkt på en myr dit vi hade kört bilen. Det blev mera hjortron än i går men det var tungt i benen efter gårdagens vandring. Jag åkte direkt hem och tog en middagslur. Nu har jag ungefär vad jag vill ha av hjortron så jag kan bjuda mina vänner under vintern.

Genom åren har jag såklart träffat och umgåtts med mina kusiner, mer med några och mindre med andra. Alla bor ju förstås inte i Tana utan kommer även som jag på semester. Nu med all tid som pensionär har jag verkligen försökt att träffa även de som jag har sätt mindre av genom åren. Alla dessa kusiner är ju på min pappas sida. Alla bodde och växte upp här. De kusiner jag har på min mammas sida har ju bott på olika ställen i Finnmark län som ju är som stort och brett. Jag har träffat alla för sällan och några har jag aldrig haft kontakt med. Några av dem är yngre än jag och eftersom vi sällan besökte varandra som barn så hade man ingen kontakt. En flicka i Kirkenes var lika gammal som jag och vi träffades några somrar och hade trevligt tillsammans. Tyvärr dog hon för några år sen på Kreta helt plötsligt. På somrarna brukade min moster och morbror och deras två barn komma och hälsa på, hjälpa till med slåttern, gå på fisketurer och bara umgås. Tjejen bor inte långt härifrån, i staden Vadsö. Nu äntligen tog jag mig tid att ringa upp henne och bestämma träff hemma hos henne och hennes man. Jag hade inte sätt henne sen min mors begravning för 20 år sen. Det blev ett fantastisk underbart möte och påminde mig direkt att åren går och några av oss blir sjuka och har det svårt med hälsan. Min kusin var verkligen sjuk, inopererad pacemaker, nu nyligen diabetiker och även andra åkommor. Hon är tre år äldre än jag, fyller 70 år om några veckor. Jag blev också ledsen över att höra att hennes några år yngre bror fick en stroke för flera år sen och har helt tappat talförmågan. Jag minns honom som en charmig tuff kille och träffade honom i vuxen ålder när han bodde på Gol i södra Norge. Jag är så glad jag äntligen tog kontakt och vi pratade gamla minnen och om våra barn och hennes alla barnbarn. Två barnbarn har hon förlorad i cancer och bilolycka. Mitt mål är att försöka ta kontakt med flera kusiner på min mors sida nu när jag är här uppe så många veckor på sommaren. Åren går för oss alla, vi måste ta till vara vår tid.

Ja för ca 60 år sedan var vi klasskompisar. Vi började första klass tillsammans i en liten byskola som var inhyst i ett bostadshus ca 1,5 km från mitt hem. De två andra tjejerna fick gå ca 3 km från sina hem. Vi växte upp tillsammans i två grannbygder men umgicks mest i skolan då det var såpass långt emellan oss. Nu efter 55 år har jag skapat kontakt med dessa två tjejer igen. Båda bor här uppe i Tana och nu när jag har tid har vi äntligen kunnat få kontakt. Vi tog turen till Nordkynhalvön där jag aldrig har varit och det blev en underbar resa där vi pratade oavbrutet, skrattade, mindes våra barn- och skolår tillsammans. Vi var i väg i 13 timmar och körde hur många mil som helst. Nu ska vi ses nästa vecka och ta en nostalgipromenad i våra två hembygder. Att återknyta kontakt efter så många år känns helt fantastisk. Sedan gjorde resan mig ännu mer imponerad av naturen här uppe och hur stor och varierat naturen är här.

Kusinen och jag anmälde oss till en guidad tur till något som heter Indre och Ytre Syltevik. Det ligger långt ut på Varangerhalvön ut mot Barentshav. Eftersom det var långt att köra från Tana, vi skulle träffas kl 1100 i söndags så körde vi till Vardö, Norges östligaste stad för att stanna över natten. Målet för vår vandring var krigshistoria och partisanverksamheten under andra världskrig såvi stannande i Kiberg på vägen för att kolla på Partisanmuseet där. Vi var 27 st som hade anmäld oss till turen och vi hade tre fantastisk fina och trevliga guider. Vädret var lite molnigt i början med blev strålande fint utöver dagen med mycket sol. Målet var en stuga, byggd mot en bergvägg och som användes som stuga för partisanerna under krigen. En lokal man med kunskap om partisanerna berättade en hel del hur de höll sig undan tyskarna. Partisanerna var i huvudsak kommunistiska norrmän från Vardö, Kiberg och andra ställen runt Varangerfjoroch sabotera för dem. Många blev dräpt av tyskarna under krigen då de togs till fånga. I övrigt, vilken natur, så storslagen. Jag som är född i Tana och så när, ja kanske i början av Varangerhalvön har alltid varit fascinerat av denna karga halvö med vidder och berg överallt och fiskelägen nära hav och fjordar. Vyerna tog andan ur mig och fast turen var på nästan två mil så var det så värd att ta den.

Var en tur till Nuorgam i Finland för att handla lite och på vägen hem stannade kusinen och jag på Tana samiska museum. Det var rätt intressant, mycket gammalt från den tiden innan och när jag växte upp. Sedan tog jag jyckarna på tur igen till Harrevann, ca 9 km tur/retur. Där träffade jag trevliga gubbar från bygden som var och förberedde Lions veckan där de ska ha ungdomar på läger några dagar. En gubbe påminde om att den väg som går upp till Harrevann från huvudvägen ble byggd på initiativ av min far. Jag kommer gott i håg när vägen byggdes. En grusväg som gör att bilar kan ta sig till sjön. Idag blev det hemma i toppenfint väder. Blev mycket terasshäng då jag var hundvakt då brorsan skulle i väg på möte i Utsjok, Finland. Sen blir det fullt program till helgen