Mitt skift hade kyrkfrukosten på St Paul i dag på nyårsafton. Det blev trevligt med en bra präst och jag fick tid att prata med några av frukostdeltagarna. Promenaden från Mariatorget till Östra station tog sin tid då jag verkligen njöt av Stockholm i ett grådis men solen kom fram lite när jag närmade mig Valhallavägen. 2017 blev mitt första hela pensionärsliv och med början i januari med fyra veckor i Las Palmas och sedan sex veckor i somras i Tana så verkar jag ha gjort någon form av planering av hur jag vill ha det. Mellan dessa perioder av ledighet så blir det tid för Stadsmissionen och det ger mycket att vara volontär. Sedan har jag som tur är en hel del vänner som jag träffar och uppskattar så mycket. Resor till München och dottern, luncher och träffar med sonen då och då är mina verkligen guldkorn i tillvaron. Jag är mycket tacksam, 2018 börjar också bra med planerad sex veckor i Las Palmas igen. Ser fram emot bättre temperatur med mycket sol och ljust till sex /halvsju på kvällen.

En fantastisk fin julhelg blev det. Sonen jobbade både julafton och juldagen men var ju med på julafton kväll. Hans katt som stannade i fem dagar gjorde sig hemmastadd .. Dotter kom på julafton från sin pappa och stannande en vecka. Det blev intensivt med träff med alla sina vänner och vi hade traditionsenligt vår tacokväll på annandagen med några vänner både till mig och henne. Sonen var med och det blev mycket lyckad. På julafton hade vi vänner på brunch och på kvällen fick min inneboende vara med och det uppskattade han som jag förstår. Dottern och jag hade en spadag som blev mycket trevligt men vid lunchen fick hon ett tråkigt besked från München där en fotbollskompis till henne hade förolyckats när hon åkte skidor. Än en gång fick hon uppleva hur livet kan vara så skört och hur snabba allt kan ändras. Som mamma blir man förstås ledsen för hennes skull och man börja själv tänka på hur livet är och hur det kan sluta. Så när jag kramade om henne på Arlanda så var avskedsorden så klart: Var rädd om dig.

Har ju tid då och då att kolla på hennes program och det är mycket intressant som tas upp men ibland förstår jag inte var världen är på väg när många unga människor har så mycket problem eller skapar sina problem. Psykisk ohälsa tror jag man kan drabbas av, ingen tvekan om det men varför så många. Skapar man det själv för att slippa vardagen? Man skyller ofta på sociala medier och kraven från omvärlden att man måste ha ett perfekt liv och det ser man att alla andra har på sociala medier och då måste man själv anstränga sig. Men hallå, vart har den enskilde individen tagit vägen som känner sig stark nog att stå emot och leva sitt liv som man själv vill. Sen är ungdomsåren svåra och det är ups and downs men är det psykisk ohälsa. Har funderat lite över mina egna tonårsår, dels högstadiet där man faktisk var ledsen mellan varven av olika anledningar men det gick över och de glada stunderna tog vid. Gymnasieåren först i Elverum och sen Oslo var inte bara en dans på rosor. I Oslo bodde jag ensam i ett inackorderingsrum, hade långt till skolan i city, fick ha extrajobb och tyckte skolan var jobbig. Jag hade vänner och hade även mycket roligt mellan varven men var även ensam i storstan och jag deppade mellan varven. Men deppande tog aldrig överhand så jag kunde bli stark att som 17-18 åring bo ensam i en storstad och klara det och kunde gå vidare i livet med bra framtidstro. Min dotter som efter studenten flyttade till Oslo och jobbade ett drygt år berättade för mig att hon hade mellan varven känt sig ensam då hon bara jobbade och sen drog hem till sin lägenheten. Hon hade vänner på jobbet men speciellt på sommaren var många på semester och hon var kvar i stan och jobbade. Hon berättade för mig att hon tyckte det hade varit bra för hon hade blivit starkare som person och hon hade lärt sig leva ensam. Det ledde henne till studier i Spanien, praktikjobb i London, Mexico och Sevilla. och nu jobb i München där hon bor i kollektiv och har skaffat sig massor med vänner. Jag är så stolt över henne hur hon har blivit en sån självständig person som inte låter sig påverka av de ideal som ställs. Jag tror hon har fått en trygghet hemifrån.

I förmiddags tog jag tåget till stan för att deltaga i en demonstration för stöd åt en gruppvåldtagen kvinna. Jag har väntat länge på att någon som har möjlighet att starta en sådan demonstration och nu var det en politiker från Liberalerna som gjorde det. Förut när jag åkte till stan för något ärende eller träffa vänner så bara åkte jag. Numera har jag en checklista. Jag kollar att mobiltelefon och plånbok ligger längst ner i min väska, sen stänger jag väskan, jag hänger väskan över axeln och håller i när jag går. Även så idag och vandringen längs Drottninggatan mot Mynttorget är en observation i vad som händer runt om mig. De där cementsuggorna borde ligga närmare varann tänker jag, här kan ju en lastbil faktisk köra emellan. Jag kollar sidogaterna, hur ser bilarna ut som kommer och ska korsa Drottninggatan. Jag kollar människorna runt mig, ficktjuvar, hur ser de ut? Ja jag försöker titta även på vackra riksdagshuset och vattnet och mot Centralbron. Jag kommer till Mynttorget där det börjar samlas folk, TV4 och DN är där. Jag träffar goda gamla kolleger som jag har lyckats få dit. Jag hälsar på Amineh, vänsterpartist som är motarbetat av sina egna inom partiet för att hon vågar tala om hedersförtryck och utsatthet bland invandrarkvinnor i förorten. Det var många bra talare, bl a Amineh och det var många fler människor än vad jag trodde. Folk kanske börjar vakna nu, men ska vi nå fram till politikerna så måste många fler ut på gatorna. Det räcker inte med att sitta hemma och skriva sitt missnöje på Facebook. Sen blir det lunch med två av fd kollegor på trevligt kafé i Gamla stan och där sitter även Amineh och jag ger mitt stöd en gång till. Dessa invandrarkvinnor som har kommit hit för att leva i jämställdhet och frihet, de är fantastiska men tyvärr så når de inte riktigt fram till våra politiker. Det kommer bli fler våldtäkter, redan nu verkar det som att de flesta som går till rätten blir fria eller får låga straff. Det är mycket kvar att göra på den fronten och under tiden skadas många kvinnor och flickor svårt. Så är det i Sverige i dag.

Dessa två tjejer träffar jag två-tre gånger per år på middag där vi pratar om vad som hänt oss sen senast. Jag uppskattar dessa träffar väldigt mycket. Vi har jobbat ihop i tidigare flygbolag och fått en fin kontakt. Det är kul att bli lite nostalgisk och prata minnen men även vad som händer i våra liv just nu. Dessa två jobbar fortfarande i mycket och det är kul att höra om deras jobb. Jag saknar inte mitt jobb, jag var och fikade där i veckan och det är alltid trevligt. Jag får ett så bra bemötande när jag kommer så lite intryck har jag gjort. Eller rätt så mycket när jag tänker efter, det är en skön känsla att veta det.

En av mina äldsta vänner sen över 20 år har nyss flyttat till eget stort härligt hus efter skilsmässa. Nu blev det tjejmiddag för fem gott vuxna kvinnor med olika yrken men ändå rätt så lik bakgrund. Det blir väl så när alla bor i Täby. Men vi har olika åsikter och det gillar jag. Som nordnorska (ränderna går aldrig ur) har jag lätt för att uttrycka mig och också säga vad jag tycker och det kanske inte alltid är så politisk korrekt. En av mina vänner, norrländska med norska rötter är även hon frispråkig. Vi matchar varandra bra medan några av de andra är mera svenska, de är mer försiktigt i sina åsikter och vill hellre försvara tokigheter i samhället. Men det gillar jag, när det blir diskussioner som handelsbalans, banker, samhälle och Metoo debatten. Vi har alla döttrar i samma ålder och döttrarna är kompisar men denna gång hade vi knappt tid att diskutera dem som vi ofta gör. Även ämnet karlar fick ge vika denna gång och det gillar jag. Vi är kvinnor från feministgenerationen på sjuttiotalet, jämställda, självständiga, allihopa. Tre av oss är singel, en särbo och en gift. Vi är vana att klara oss själva, vi vågar ha åsikter.

Jag och många andra föredettingar blev bjuden då mitt sista flygbolag fyllde 20 år. Jag hade sett fram emot denna fest länge och den blev precis så lyckad som jag hade tänkt mig. Först en förfest med bara föredettingar på en restaurang i stan och det blev många glada återseenden och kramar. Sen tågade vi till festlokalen där vi träffade de som fortfarande jobbar och då blev återseende lika kärt fast de var det ju inte så länge sen jag såg. Kvällen gick för fort. Jag hann prata med många men de var ju så många och vissa hann jag inte med. Jag får ju träffa en del av crew nere i Las Palmas i januari när jag åker dit. Det finns så många trevliga kollegor som är kul att få träffa igen. Det blev sent så jag fick skumpa hem på nattbussen som tog stora rundan hem till Täby.

Åkte ner några dagar till München för att stödja dottern när hon skulle operera korsbandet. Vi fick några fina dagar innan operationen. Jag bjöd henne och hennes svenska kompis på middag och det blev supertrevligt. Min dotter och kompisen har spelat fotboll sen de var 6-7 år så de har varit vänner länge. Kompisen pluggar i Lund men har tagit ett utbyte i München ett år så hon var som sänt dit nu i höst när dottern fick skadan. Hon har varit en räddande ängel för min dotter och hjälpt henne mycket. Dagen före operationen gick dottern och jag en lång promenad längs floden Isar, var på moderna museet och sen middag på kvällen. Jag hann en sväng till centrum och även en julmarknad när dottern vilade. Sen åkte jag hem för att gå på 20 års jubileum på sista jobbet.

Har varit på två tidigare 50+ kryssningar och det har varit jättetrevligt så nu blev det en ny tur. Förut var vi tre tjejkompisar men nu hade jag bytt ut en med två nya. Nya och nya, det är damer jag har känt i många år och vi har blivit sanna vänner. De hade inte varit på kryssning på flera år så de hade det hur trevligt som helst. Bytt ut den ena, ja ibland upptäcker man att inte alla vänner är pålitliga och då skippar men dem förr man har inte tid med människor som ger en dålig energi. Den andra från förra kryssningar var med men även den personen är ute ur mitt liv då hon har gjort mig enormt besviken. Inte mer ska diskuteras här utan, de vänner jag har är vänner jag trivs med och kan vara ärlig mot och de kan vara ärliga mot mig. Livet går vidare och jag trivs med de vänner jag har.