Slutet av maj och början av juni har varit så härliga veckor. Många studentmottagningar
har det blivit. Inget konstigt då dotterns väninnor också tagit studenten och jag har blivit
vänner med deras föräldrar. Mitt i glädjen runt dessa vackra tjejer, stannar jag upp och
minns dessa små tjejer, några har jag lärt känna helt från dagis, andra från skolan och
från fotbollslaget IK Frej flickor födda 92.

Nu är de på väg ut i världen, det är så roligt att höra av de planerar av studier, jobb
utomlands och här hemma. De är så kloka och förnuftiga tjejer som även har roligt
tillsammans och kan ta en fest utan att spåra ur.

I torsdags avslutades dessa veckor med begravning. En tidigare kollega gick bort
i lungcancer. En mamma till två tonårsdöttrar varav den ena tog studenten en vecka
efter mammans död. Obegripligt.

Efter den fina begravningen tog jag tåget hem och funderade. Tänkte på hur man
skjuter upp viktiga saker som att kontakta kära personer i ens närhet. Nu måste jag
ta tag i kontakten med min sons far och systrar. Min son är för ung att fatta att allt kan
ta slut rätt så fort. Jag måste hjälpa honom på traven. Sedan ska jag ringa min
äldre syster och be om att få komma och hälsa på henne. Nu är det dags att börja
knyta systerkontaken igen. Den har varit för mycket sporadisk hittills.