Då var jag kvar på Karolinska sjukhuset och hade så smått börjat på min rehab efter cykleolyckan.

Hela fyra år har gått  och det känns så avlägset nu. Dety var en pärs när jag tänker tillbaka. Nersövd från omvärlden i sex dygn. Smärtor speciellt i händer och armar, kunde inte äta själv i början. Det var ändå trevligt när jag började träna på sjukhuset. Jag var enda kvinnan där, det är ju oftast män som hamnar i olyckor. Det blev ofta besök från vänner men mest av allt var förstås besök av sonen. Han tog mig med ut ur sjukhuset på några fina soliga dagar och vi satt ute ett tag. Han var så ofta hos mig, dottern som pluggade i Spanien kom på besök några dagar. 

Det var jobbigt hemma ett tag innan jag till slut fick rehabplats på Furuhöjden i Täby. Där var jag i tre månader två gånger i veckan. Dit körde jag min egen bil och det funkade bra. De andra dagarna i veckan jobbade jag.

Jag har lite påminnelser av olyckan fortfarande, lite ärr i ansiktet, är inte nöjd  med mina två näsoperationer men mina nervsmärtor i händerna har nästan försvunnit. Men cykla har jag ännu inte gjort och det borde jag faktisk göra. Det är någon sort ångest som sitter kvar.    

Det jag gläds mest över är att jag kan använda mina ben och gå, vandra och vara på gymmet.

Det är jag tacksam över att det inte gick värre för mig. 

Tre år som pensionär och vad har jag gjort? Roat mig mest med många resor, varit på Kanariöarna  och hyrd lägenhet i flera veckor i två vintrar och nu i vintras fyra veckor på Mallorca. Sen är det ju Tana i Nord Norge varje sommar, sådär fem-sex veckor. Många lunchar och övrigt umgänge med vänner och mina två goa ungar har det såklart även blivit. Samt några kortare resor utomlands. VIsst jag har varit duktig volontär på Stadsmissionen som har gett mig mycket. Kommer förstås fortsätta med det men lite lugnare framöver.

För nu blir det kurser. Varje onsdag blir det spanska, önskemål från dottern men jag är ju ofta i Spanien så kanske inte så dumt ändå. Sen blir det skrivarkurs på torsdagkvällar. Det har jag även pratat om ett tag. Vad ska jag skriva? Inte en aning, jag kanske författar ett fantastisk filmmanus eller skriver en bok. Finns många alternativ, kanske bara en krönika i någon tidning.  Allvarligt talat, jag vet inte så tiden för visa.  Kul ska det bli. Sen har jag ju länge varit intresserad av hedersförtryck och hur tjejer i  Sverige 

lever under det. Jag är medlem i GAPF (Glöm aldrig Pela och Fadime) och jag kanske börjar engagera mig mer i detta Det blir full fart i höst. 

Jag umgås ibland med några kvinnor, alla pensionärer, som jag har träffat via Stadsmissionen.

Vi ses hos varandra några gånger per år. Det har varit trevligt tycker jag. Vi pratar om det mesta, från politik, livet och döden, religion och annat som är aktuellt. Vi är fem stycken och vi gillar alla att prata,

någon kanske lite mer och någon vill hävda sig lite mer. Vi är olika men det har fungerat ändå, tycker jag men nu börjar jag undra, hur bra är vi på att lyssna på varandra. Under senaste träffen i våras har det uppstått någon form för missförstånd mellan två av damerna där tydligen kommunikationen har varit mycket otydlig. Jag försöker minnas tillbaka vad som kan ha skett men kommer inte ihåg riktigt att det skulle vara så illa. Hur som helst är det ju  något de två för klara upp, men jag funderar mycket på det där med att lyssna men att även få göra sin röst hörd. Jag vet att några av mina vänner tycker jag pratar så mycket men när jag börjar tänka över det så tycker jag att även de pratar mycket. Slutsatsen är väl att vi alla gillar att prata men vi måste bli bättre på att lyssna. 

Hon kom för att fira en kompis som tagit sin examen. Jag var även bjuden, det är en tjej jag känner mycket väl från när de gick i skolan tillsammans och även spelade fotboll.  Men först fick vi en fin mamma-dotter kväll med gemensam gjord middag och sen mycket snack. Hon bor ju i München så vi ses ju inte mer än ca fem gånger per år och det är bättre med samtal runt ett middagsbord än per telefon. Vi har mycket att prata om, hon är en mogen och klok tjej och  lever som hon säger ett harmoniskt liv i München med pojkvän, vänner jobb och fotboll.  Jag är glad för hennes skull. Vi fick även en lunch med hennes bror såklart och sista dagen fick hon tillbringa med sin far.

Nu är det min tur att besöka henne och jag får hitta en tid nu i höst.

En hel vecka med så mycket sol och värme. Jag har bara njutit. Dörrarna vidöppna, frukost ute på

terrassen, suttit ute på eftermiddagen och läst. Sen har det ju blivit några turer till stan, bl a lunch på härliga Skrovet vid Årstaviken. Tur jag har en väninna som bor där så jag kommer dit då och då. 

En riktig pärla på Södermalm.  Har även hunnit med ett besök på St Paul och Stadsmissionen. Måste ju hitta nåt nytt "jobb" nu i höst. Fortsätter med kyrkfrukosten som vanligt. Det har blivit konsert på Grönan med Miss Li, hon är helt fantastisk och sen avslutade jag augusti med konsert i Vitabergsparken. Picnic med vänner och så skönt att ha med min fotbollstol, där satt jag skönt och sippade bubbel. Och självklart lunch med sonen på en härlig restaurang vid Lötsjön.

 

Sen  igår är temperaturen mer normal igen för september så igår blev det klippning av (o)gräset och annat pyssel hemma.