I fredags blev det tjejträff hos väninna i Gribbylund. Vi var fyra som vi är numera fast inte precis samma gäng. Vi satt ute i värmen och det blev både bubbel, rosevin och avstånd. Dessa kvällar är så viktig i dessa tider. VI har alla döttrar i samma ålder och döttrarna känner varandra så ibland känns det som vi är en stor familj. VI har känt varandra i flera år nu.  

Lördagen blev i ensamhet, en sån där dag man är så nöjd för att man inte har varit nära någon. Låter inte klokt men så känns det. För i söndags blev det en runda i värmen runt Rönningesjön och sen sol och bad innan vi gick hem till min kompis  och jag körde hem. Väl hemma blev det mys med en bok utomhus och då ringer en annan kompis som precis har kommit hem från sin stuga och vill hälsa på. Det belv vin och mycket snack i min trädgård. Vad glad jag blev. Det kändes som allt plötsligt var normalt igen . 

I dag en ensam dag hemma i värmen. Lite pyssel med växterna, läsa mycket, fixa mat, pratade på telefon med äldsta syrran och sen någon film eller serie på kvällen. Är nöjd på så vis att jag har skött mig 70 + som jag är och jag har hållit mig undan smittan idag,

Men jag vill träffa folk och umgås, prata och skratta, I går var en sån dag då jag vågade mig till stan och tandläkaren. Sen till Söder och fika med god väninna, Vi hade inte setts på¨ett halvår. Gick bra på T bana och tåg men visst var jag uppmärksam på folk runt om. Sen en fika hos andra vänner innan jag gick hem. Så nöjd med dagen men ändå lite orolig om något virus hade fastnat på mig.

Jag saknar  att bara träffa folk och umgås när det passar. Nu blir det för sällan och så klart mycket uppskattat men det är något som hindrar en att umgås för mycket och med många. Jag har ju begränsat mitt umgånge och familij och släkt som bor i Norge kan jag inte träffa på hur länge. Även dottern i München. Det känns hopplöst just nu och frågan är hur länge ska det hålla på.  Det blir lite deppigt mellan varven.

Varmaste midsommar sen 50 år tillbaka. Ja det skulle vara det i Coronans tid. Firade med vänner. Skumpa vid Rönningesjön och gott om plats mellan de som ville sitta i gröngräset där. Sen traditionell svensk midsommarmeny fast vi var en norska och två finskor. Alla år i Sverige har vi tagit till oss svensk midsommar och uppskattar traditionerna runt detta. Fast ingen dans runt midsommarstång, så långt sträcker vi oss inte.

Midsommardagen var lugn, kort promenad till frukt och bärståndet för att handla lite jordgubbar men sen kom den långa vandringen dagen efter. 12 km från Hägernäs till Näsby Slott. Underbart att i värmen gå längs med havet och få milda vindar att svalka sig med. Lunch i gröngräset vid badet, smörgås och kaffe, Många människor, mest familjer var såklart där i värmen men folk är duktiga och håller avstånd.

Efter denna vandring var jag rätt slut när jag satte mig i bilen och körde hem. resten av dagen blev i vilstol i trädgården. Jag älskar mitt radhus.

 

 

Nu är det nästan helt säkert att jag tar min Audi och åker till min hemort i Nord Norge. Mina 10 dagar i karanän kan jag tillbringa i eget hus. Så fantastisk. Jag kan även få träffa släktingar och vänner utomhus med avstånd. Jag kan själv åka och handla i mataffär.

Kruxet är att ta sig genom Finland vilket är snabbaste vägen. Har inte fått klart om jag kan vara i transit på väg från Sverige till Norge. I värsta fall kör jag till Riksgrensen och in i Norge. Sen får jag en omväg hem men det kan jag ta. Har kört så en gång med barn och hund när hunden inte fick passera Finland utan rabiesspruta. 

Frågan är hur välkommen man är där som "svensk" med svenskregisterat bil. Några nära släkingar är tveksam till min resa men vill de inte umgås så är det ok. Men det är skrämmande med denna okunniga rädsla för viruset. Man får faktisk lita på varandra och sköter man sig i denna mardröm så ska man inte bli misstänkt. Jag fattar att jag måste i karantän i 10 dagar men efter det och jag inte är drabbat så måste väl folk acceptera det. Det är intressant i denna coronatid hur olika människor tänker angående detta. 

Hur gick det till? Vi i Sverige som alltid är bäst, nu vill ingen veta av oss. Sverige har inte klarat en bättre ekonomi av att hålla samhället öppet i stället för den light version av lockdown som de andra nordiska länderna praktiserade. Ekonomin är internationell och alla länder är beroende av varandra. Det tänkte inte svenska politiker på när de helt gick på myndigheternas råd. Många experter som i början, bl a FHM, pratade om smitta som inte skulle komma hit, att det var inte mer än en lätt influensa som vore bra om den spreds snabbt bland folk, de har inte mycket att komma med i dessa dagar. 4800 döda varav ungefär hälften på äldreboende förklarar inte varför den andra hälften dog och vart. Mycket är dold i dunkel och dessa frågor kommer inte fram just nu.

 

Nu öppnar de gränserna mot varandra men inte mot oss. Och ingen politiker eller myndighet förstår detta. Om de bara kunde erkänna att de förstår. När övriga nordiska länder börjde öppna för dryga månaden sen varnade dessa säkra experter i Sverige att nu skulle smittan öka igen. De har fortsatt smitta i länderna och det dör några personer i veckan men det har inte ökat, snarare tvärtom. 

 

Jag tror det är stor oro på FHM just nu. Det dör visserligen färre men ändå för många. De smittade ökar och de förklarar det med att testandet har ökat. Ok men många länder som har testat mycket hela tiden och fortsätter att testa har ingen större ökning. Ingen vet vem som gör rätt sägs det i alla länder. Det visar sig sen sägs det. Jag skulle ändå bli förvånd om de andra nordiska länderna skulle komma upp i Sveriges dödssiffra per capita när detta börjar klinga ut.

 

Jag är frustrerat helt enkelt för jag vill  som vanligt tillbringa många veckor i Nord Norge och på vägen dit måste jag passera Finland. 10 dagars karantän i Norge ska jag klara av och med rätt pass i fickan ska jag väl ändå komma långt fast jag kommer från epicentret Stockholm. Frågan är hur välkommen jag är dit med min svenskregistrerade bil.

Bor man i Sverige får man svårt att ta sig utomlands just nu. Många länder vill inte ha oss eller så måste vi sitta i karantän. Min resa till München och dottern dröjer. Just nu är det två veckors karantän där. Jag vill ju till Norge i juli och just nu är det 10 dagars karantän. Det kan jag klara, jag vill ju stanna ca fyra veckor åtminstone. Problemet är att folk i andra länder är så rädda för oss "svenskar" . De tror att vi är smittade allihopa.Att folk blir så rädda att de inte kn tänka rationellt.  Några av mina närmaste släktingar vill inte att jag kommer men som tur är har jag andra som tycker jag ska komma.  Så trotsig som jag är vill jag åka. Jag måste forcera Finland för att komma till min hemort så jag måste kolla om jag kan vara i transit. Det viktigste att ha med mig denna gång är passet. Det har jag aldrig behövt tänka på under alla år jag rest i Norden. Konstigsa tider är det. 

Det är jag glad för. Jag känner mig frisk när jag vaknar och ransakar mig själv. Vad gjorde jag i går,var jag utsatt för smittan någonstans. Jag var och slängde sopor, köpte en korg med svenska jordgubbar och handlade lite frukt i affären med handskar på.

Sen var jag hemma och tog sen en promenad en dryg timma. Nej jag måste ha klarat mig även i går. Resten av veckan blir i mer eller mindre isolation och bara kontakter via mobil och nät. Tur att vädret är ok så jag kan vistas mycket ute.

 

Inne på fjärde månaden med Coronapandemin och det rullar på. Man skulle tro tiden går långsamt men maj månad försvann snabbt. Man är glad för de få sociala kontakter man har. Varje helg är det en lång vandring med väninna som jobbar i veckan. Sen kom sonen över och firade morsdag med mig. Så har det varit fyra lugna dagar där jag har bytt några ord med grannarna, har promenerad lite, storhandlat och suttit ute och läst. I går på min promenad hem gick jag förbi en annan kompis som var hemma och då fick vi en fin fikastund ute. Hade även ett långt samtal med dottern och hon hade varit i alperna en dag med några ur fotbollslaget. I Tyskland verkar smittan ha stabiliserat sig men här i Sverige verkar den öka igen. Hon är orolig för mig och jag måste lova henne och hela tiden tänka mig för. Det tycker jag att jag gör men jag får inte fastna i det nya normala och glömma varför vi är där.