Inte sen jag besökte mina föräldrar på 70-80 talet har jag flugit hit på semester utan tagit bilen de ca 180 mil det tar att köra. Men nu blev det flyga via Oslo och en övernattning på Gardermoen.

Faktisk jobbigare än att köra till Luleå första dagen, gå in på hotell och sen köra resten genom Finland. Flygplatser tar sån tid och släpa på resväskr är så jobbigt. Vi får se hur jag gör nästa år.

Men nu är jag här hemma i föräldrahemmet som brorsan styr över. Det känns bra, vädret är fint. Har suttit ute i solen med ett glas vin nu på kvällen tillsammans med Sarek, min systerdotters engelska setter. Den välkomnade mig hejdlöst i går. Nu blir det vandringar runt om och han vet att när jag är här då får han springa. Han har aldrig koppel och det behövs inte.

Jag ser fram emot tre veckor med vandringar, träffa vänner och släkt och bara njuta av naturen och lugnet.

Folk dör runt omkring mig. Nära bekanta och släkt och det känns tungt. Begravningen i fredags var fin fast jag kom och gick utan att någon tog notis om det förutom änkan. Jag har väl accepterat för länge sen att jag inte betyder något för vissa i min familj men det var ändå en begravning av min systersons svärfar. Min systerson och hans numera frånskilda fru hade förstås fullt upp med sitt men ändå. 

Jag åkte med en väninna till min gamla boss ute i skärgården och där blev jag väl mottagen. Vi hade en underbar helg där vi åkte båt och åt lunch ute på havet. Sen gjorde vi middagen till värdparet och hade en trevlig lördagkväll. Vi stannade hela söndagen och bara umgicks och hade massor att prata om. Har man jobbat i flygbranschen som vi har gjort finns det många historier att gå igenom.

Sen fick jag besked att min sons far ligger på sjukhus  och är mycket sjuk. Det gjorde mig ledsen och jag är orolig på vad som händer med honom.

Det blev en superfin dag tillsammans med två väninnor. En kort båttur, god lunch, vandring runt ön och så avsluta med fika och utsikt över vattnet. Man kan inte ha det mycket bättre än att här och nu njuta av livet. Vi tre är nog bra på det att hitta guldkorn både nära och långt borta.

Så bröts ändå denna fina dag i sorg. En mamma som två av oss hade träffat flera gånger då hennes dotter och våra döttrar hade umgåtts så mycket i gymnasietiden, hade dött förra veckan.

I cancer såklart, denna hemska oförutsägbara  sjukdom. Mörkret föll över oss, sorg och så många tankar till hennes familj. Dottern hade nyss gift sig och som tur var så fick hon vara med.

En dag ska vi dö, men alla andra dagar ska vi leva. Så är det.

Nu märks det att åren går och människor man känner dör i olika sjukdomar. I morgon ska jag gå på en begravning till en äldre man, 93 år. Hur  är jag bekant med honom? Han är svärfar till min systerson och jag har träffat honom vid många tillfällen. När jag och min exman gifter oss, hjälpte han oss med maten och fixade tårtan. När jag och barnen gick i 17. maj tåget mot Skansen kom han och hängde med och med en dansk flagga i handen. Sen blev det några träffar vid bröllop, dop, konfirmation och en släktträff. Kan jag gå då undrar jag? Ingen i familien har pratat med mig och heller inte min systerson. Att han dog fick jag veta via Facebook. Jag tänker gå för att hedra honom. Han var en fantastisk god och snäll man. Så får de antingen tycka det är trevligt eller undra vad jag har där att göra.