Begravningen i går blev så klart extra känslig. Jag hade min son med mig som stöd och det behövde jag verkligen. .  

Efter begravningsakten samlades vi på kvarterskrogen och jag satt bredvid min väninnas granne. En mycket trevlig dam  som jag inte har så mycket kontakt med. Hon satt och petade på mig så fort hon ville säga något och hon ville verkligen säga något hela tiden. Var jag tyst vile hon veta vad jag funderade på. Det kändes jobbigt efter ett tag men man vill ju vara artig en sån dag.

Jag körde min bil hem och gick tillbaka till krogen och på vägen ringde jag upp en väninna som ville veta hur det hade varit. Jag försökte berätta men hon avbröt mig hela tiden så det blev bara jobbigt. Till slut fick jag fråga om jag fick prata nu och det hade jag förstås dåligt samvete och den känslan har inte försvunnit.. 

Sen väl nere på krogen där många hade druckit en hel del kände jag min vänninas kusin ta på mig. Inte precis på fel ställen men det kände ändå inte rätt. Jag reagerade och sa, don't touch me, Han bad om ursäkt direkt.  . 

Men allt detta gjorde att dagen inte helt kändes bra. Jag vill bara sörja min vän inte få en massa extra jobbiga känslor denna dag.

Det var väntat sen ett tag att denna grumpy old man skulle gå bort i sin hemska cancersjukdom. En vän sen över tjugo år fast det är ju hans fru jag är närmast vän med. Han och jag har ändå haft en fin relation. där vi har gillat att munhuggas och ha en rak och öppen kommunikation. Sen att vi båda gillar fotboll så mycket har också varit en kul grej. 

Han begravdes i går och jag fick ett nytt ord som beskriver honom. Han var en läktarspelare och det stämmer precis. På alla matcher där våra döttrar spelade hördes han hela matchen igenom. Han var spelare, domare och åskådare i en och samma person. Det beskriver honom så träffande.

 

Det var en fin begravning med musik som passade honom. Lokalen Stillheten var fullsatt. Så många vänner och hans stora familj var med.

Sen blev det samling på kvarterskrogen för de närmaste. En härlig person är borta men det finns så många minnen kvar.

Var på middag i torsdags kväll hemma hos en exkollega. Vi firade en nybliven 50 åring som jag mötte första gången för ca 27 år sen på ett flygbolag i London.  Hon har inte ändrats mycket den bruden. Så klart blev det mycket nostalgiprat mellan oss fem, alla tidigare kolleger. Sen kommer man in som man ofta gör i dessa tider i Sverige, Varför alla dessa skjutningar, högst i Europa utan tvivel. Inga har de färdiga svaren, inte ens politikerna.

På väg hem med buss och tåg såg jag att ännu en ung kille var skjuten. Blev inte det minste förvånad men dagen efter var det stora nyheter i all media. Han var ju en känd rappare, hyllad för sin musik. Snabbt har han fått en hjältegloria på sig men när jag läser vidare så var han tidigare inblandat i kriminella gäng. Så varför blir det så mycket kring honom medan alla andra unga män som skjuts till döds bara hamnar i statistiken som bara växer.

Ibland är det körigt att vara pensionär. Det har varit full fart hela veckan med religionskurs, jobba på Stadmissionen och smarrig skaldjursmiddag hos väninna på Söder. I går blev det rusning värre. Först hämta bilen vid stationen. Jag kunde ju inte köra hem efter skaldjursmiddagen så en väninna skjutsade mig. Sen efter att ha kört hem bilen bar det i väg till gymmet och spinning. Sen skjutsa annan väninna till verkstan där hon skulle hämta sin bil. Hade glömt köpa en cava till kvällens middag jag skulle på så en sväng inom Täby Centrum för att inhandla det. Sen frågade grannen om jag kunde hålla hennes lilla kattunge sällskap en stund och det var ju bara  mysigt. Sen in till stan för tredje gången denna vecka och middag på Kungsholmen med ex kollegor. Det var mycket att ta igen sen senast vi sågs så jag var inte hemma förrän vid midnatt. Så i dag blir det lugnt, definitivt. 

Det gick lättare än jag befarade när jag drog till München för att hälsa på dottern och hennes sambo. Tack vare vaccinpasset så gick det rätt så elegant. Pandemin påminns hela tiden där för munskydd ska på så fort man reser någonstans och även på hotellet behövdes munskydd. Ovan som jag är så tabbade jag mig några gånger men det gick snabbt att få skyddet på; Jag hade ju en i fickan hela tiden.

Mina dagar med dottern blev så härligt bra som förväntat. Allt från stadsvandring till vandring i bergen hann vi med samt en fotbollsmatch där hon spelade. Sen middagar både hemma  hos dem och på restauran. Jag fick även en frukost ensam med hennes sambo och det var mycket trevligt. Jag är så glad att de har det bra och trivs..

Nu är det höst, på riktigt. Det blåser och molnen far över himlen. Gårdagen blev i glädjen men även sorgens tecken. Frukost hos väninna som behövde stöd och sen en underbar lunch med sonen. Först lite shopping och och sen njuta av god lunch på favoritkafeet med så många fina samtal. Sen hem och en fika hos grannen och litt frustration över senaste mötet med samfälligheten och irritation över hur styrelsen inte gör så mycket. Sen skulle det bli räkor och vin hos annan väninna och ge stöd till henne då hennes man ligger på sjukhus och har blivit mycket sämre. Det blev inget, hon fick stanna på sjukhuset, alla barnen var där en stund men tack och lov lever han fortfarande. Men hur länge? Nu känns det så påtaglig att det snart är slut och jag sörjer redan.