Coronan känns passé, i varje fall vi som har fått två sprutor och har lämnat våra yrkesliv. Vi som vågar säga att vi har blivit äldre, ja helt enkelt gammal.

I kväll möttes vi igen, vi som flög och skickade flygplan jorden runt. I en tid då vi var mest oroliga för heavy weather, tekniska problem eller i värsta fall askmoln. Inga farliga virus syntes till varken i luften eller på marken.

Nu flyger vi på puben Londoner och njuter av mat och dryck. Så mycket prat och så mycket skratt och alla historier.Jag går hem med ett leende på läpparna. Ja dessa piloter, numera pensionärer som njuter av ett annat liv. Men sätt dem i ett flygplan och de far i väg över molnen för de vet fortfarande hur. All kunskap finns fortfarande kvar, för de är piloter, de som kommer först. Tack för en härlig kväll grabbar (eller gubbar var det ju).

Zappade in för ett tag sen på en kanal som heter TLC. Inte så mycket att kolla på men då fastande jag på ett program som heter "90 days engaged, the other way". Det handlar om amerikanere som träffar personer från andra land och blir kära. Så kära att de vill gifta sig och flytta till dessa länder. Ja det är ju inte precis till Europa de flyttar. Jag tror dessa konstellationer skulle fungera eller fungerar mycket bra. Fast här pratar vi om Indien, Jordanien, Etiopen, Colombia och Korea.

Kulturella skilnader javisst, det fattar man men så kommer det som verkligen blir ett stort problem, religionen så klart. Amerikanerna är mycket sekulära, kristna som judar,  det blir en chock för många av dem när de möter dessa religiösa barriärer.

Vi lever i en värld där vi själv kan välja partner. Har vi tur så gillar släkten valet eller inte men det är vi som väljer. I dessa länder har familjen i princip sista ordet om valet av äkta hälft. Det uppstår enorma problem och än så länge kämpar paren. De ända som hittils har lyckats gifta sig är en amerikanska och en korean och de har redan fått ett barn. Fast innan de kom så långt tog det tid att den amerikanska familjen accepterade förhållandet. Så är det ju att även amerikanernas familjer är oroliga över dessa förhållanden men de har lättare att acceptera eller de gör det för de har barn som har lärt sig välja själv.. Man blir inte förvånad att det är religionerna som hindrar dessa par. fortsättning följer. Man kan tycka att detta bara är en annan typ av verklighetssåpa men det är mycket intressant och man lär sig en del på vägen.

Efter två år kom jag till slut över gränsen vid Örje. Snabb kontroll av mitt covidpass så var jag igenom. Det kändes bra och färjan över Oslofjorden var så härlig, fint väder men såklart blåsigt på sjön. Tönsberg var som den brukar vara, full fart på torget. Det är ju val snart så alla partier var där. Sen på Bryggan var det folk överallt. Jag träffade en väninna och vi  käkade lunch och pratade oavbrutet. Vi har inte setts på tre år. Kändes skönt att inte vara där under pandemin.

Mina två systrar är olika, den äldre som jag bodde hos var fortfarande orolig för smitta fast alla runt henne var vaccinerade. Min andra syster tog det verkligen med ro, bara nöjd att det värsta är över.  

Sen fick jag en superfin dag i Oslo där jag träffade min svägerska som jag umgicks med i flera timmar. Sen fika med en exflygvärdinna jag jobbat med.

Är så nöjd med att min Norgeresa äntiligen blev av. Måste bara till Oslo igen,den stan byter ansikte hela tiden och nya stadsdelar dyker upp.Jag hann inte med *gamla* Oslo den här gången.

Vi lever i ett land där man kan bli skjuten så fort man går ut på torg, gator, köpcenter, ja vart som helst i princip. Nu tycker nog många att jag överdriver. Gör jag det? Eftersom det ändå inte är så många oskyldiga som har träffats hittills.  Sen kan man ju även bli knivstunget när man är ute och går. Tack och lov är det inte så många hittills men ska vi vara nöjda med det? Hur har anhöriga till dessa drabbade personer det? Vilka lidelser förföljer inte de drabbade om de nu överlever? Vi har så lätt att bara  tränga utan detta och fortsätta med våra nog så perfekta liv. Det där att detta inte drabbar mig eller mina i min närhet tycker nog de flesta men det håller inte längre. Vem som helst kan drabbas så länga detta fortgår..