Idag firar min syster och svåger guldbröllop. Tänk hela 50 år tillsammans, det är respekt. Hade varit fint att kunna fira med dem men i dessa tider vet man ju inte när vi kan ses. Gränsen mellan Norge och Sverige har varit vidöppen i alla år och så händer detta. Så galet och sjukt men bara att gilla läget.

I går fyllde min sons far 80 och det är också till glädje eftersom han har varit så sjuk i cancer och annat i mera än 10 år. Hoppas han klarar sig många år till och inte blir smittat av corona.

Sen finns det bekymringar, min väninna Annes man har varit sjuk i cancer i några år nu och det har sett hyfsat bra ut eteråt. Men nu har han varit inne på sjukhus några gånger till undersökning och det verkar inte helt bra, fast inget är fastställd ännu. Jag oroar mig, dels för sjukdomen men även att han ska bli smittat. Det skulle han inte klara av tror jag. Jag har alltid gillat honom, han är en sån där lite "grumpy old man" men med mycket humor. Vi kan ha en härlig jargong mot varandra, lite tufft så där och jag gillar det. Det verkr även han göra. Han har flera små barnbarn som han måste få uppleva nu när de växer upp. Jag hoppas på det bästa.

 

Idag hade vi en härlig träff via Zoom och Viktväktarna. Man blir inspirerat och får tips att hålla motivationen uppe. Av den anledningen ger jag mig ut på en lång vandring även idag. I går gick jag 8 km i kylan, hoppas det är lite varmare idag.

Var dags att byta till sommardäck så jag tog bilen till Arninge och kom snabbt in i bytartältet som brukar vara uppställd varje höst och vår.  Tänkte stanna vid någon affär och handla men kände inte för det utan körde vidare. Då kom jag på att jag behöver faktisk några nya fräscha vårskor så jag tog mod i mig och körde till Täby Centrum. Där har jag inte varit sen i början av mars tror jag. Där var det verkligen inte mycket folk så behövde inte trängas någonstans. Jag visste vilka skor jag ville ha så köpet gick snabbt. Sen en sväng på ICA och handla frukt och grönt. På vägen hem messade en kompis om att kaffet var klart på hennes terrass så jag svängde förbi. Blev en trevlig fikastund och det gick bra att sitta ute trots lite kallare väder. Sen hemma resten av dagen och det blev en bok och TV sen på kvällen.

 

I tisdags var jag en sväng förbi min husläkare och hon lugnade mig med mitt höga blodtryck. Jag äter ju medicin och mitt blodtryck har aldrig varit skyhögt så jag är rätt lugn vad gäller det. Passade på att ta min första spruta mot fästningar. Jag är ju mycket ute i skog och mark dessa tider så man måste vara skyddad. Nästa spruta tar jag i juni så jag måste påminna mig i mobilen. Tisdagen var alltså mera coronalik och idag onsdag ska jag ut på långvandring, väder eller inte väder.

Barnen, jobben, bostadslånen, ja det är säkert mer att oroa sig över. Det vill säga om man fortfarande har barn i förskola och skola, är permittrad från jobbet och får svårt med  utgifterna. Som pensionär slipper man allt detta och när jag tänker tillbaka så var det enda problemet att vi faktisk fick protestera när kommunen hotade med att lägga ner bästa skolan i Kyrkbyn där sonen  nyss hade börjat. Den blev kvar och gav grunden till båda mina barn att gå i en gammal liten skola från ettan till femman. På jobbet var det ju från tid till annan lite drama som det blir när man jobbar på flygbolag men det största dramat var askan som blåste över Europa i några veckor 2009, tror jag det var.

Nu har jag bara mig själv att tänka på i denna coronatid. Barnen klarar sig själva, jag oroar mig inte för dem. De tar detta virus på allvar men jag kan ju ändå tänka att de missar en del av sitt vanliga liv men det kan ju bli en bra erfarenhet hoppas jag. Det betyder förstås att vi alla håller oss friska  och kommer igenom detta på ett bra sätt. 

Själv tycker jag att jag missar mycket av mitt vanliga liv just nu men vad göra mer än att lyssna på myndigheterna och försöka följa detta så mycket som möjligt. Fortfarande räknar jag med att  jag åker upp till Tana någongång i juli. 

. 

Har trappat ner på att följa alla Coronanyheter. Det är mycket repris på vad som sker. Sen är ju våra experter lite luddiga numera tycker jag, eller är de det? Kurvan planar och det förstår jag gäller att vi inte har överskridit sjukhusplatser på intensivvårdsen och respiratorer finns kvar. Sen att bekräftad smittade och dödstalet ökar verkar ingen vara orolig för. Det förstår jag när de säger att snart så har Stockholm flockimmunitet, det är resten av landet som nu ökar mer än tidigare.

Men så är statsministern i TV igen och ryter till om valborg och ramadan. Vi ska inte fira något och vi ska inte tro att det har blivit bättre så skärpning på de som sitter på uteserveringar eller tät ihop i parker nu i vårsolen. Värre blir det när någon läkare och expert meddelar att hålla avstånd och inte umgås för många gäller faktisk inte bara vi som är  70+ utan det borde gälla alla, även yngre människor. Han går så långt att han påstår man borde bara umgårs familjevis. Då har vi i såfall samma regler som i Tyskland där min dotter bara får umgås med sin sambo och det har de gjort över en månad nu. Jag som inte har familj hos mig ska vackert hålla kontakt via sociala medier med mina vänner och barn.

Kanske jag får träffa dem ute lugnar han med. Vi håller verklgen avstånd de få jag umgås med, både på promenader eller här hemma.  Jag tycker det börjar bli dubbla budskap  och jag undrar fortfarande  varför man inte är  mer förvånad över det stora dödstalet.

Vaknade tidigt idag, var tvungen då det kommer en aborist som ska kapa lite på mina träd. Upptäckte att jag  hade glömt att gå ut med matpåsen till matinsamlingen ute på parkeringen. Sophämtarna kommer på måndagarna så jag tog påsen och hann lämna den i containern innan de kom och tömde. På parkeringen stod grannen och lastade in sina två små barn i bilen. de var på väg till  dagis. Minnen kom över mig så klart om när jag själv stressade iväg med sonen till hans dagis. Det låg en bit bort så det var att använda bilen. Dotterns dagis låg på gångavstånd så det var mycket lättare med en promenad.  Det var länge sen men många fina minnen från två fina dagis med bra personal. Det gav en bra start för mina två numera vuxna självständiga barn.

 

Annandag påsk blev det äntligen videosamtal med mina barn. Sonen i Solna och dottern i München. Jag har ju  pratat enskild med dem båda senaste månaden men nu blev ett gemensamt samtal äntligen av. Tror vi pratade mer än en timme och det var som om när vi sitter på restaurang tillsammans fast nu blev det ju bara ett ämne som diskuterades. Dottern har det ju tuffast av oss eftersom Tyskland mer eller mindre har lockdown fast hon och pojkvännen får som tur är vara ute så mycket de vill bra det är de två tillsammans. De har inte träffat sina vänner sen i början av mars. Jag beundrar henne för sitt tålamod. Det hon saknade mest var att få träna med fotbollslaget. Sonen har varit förkyld så honom har jag inte sett på fyra veckor ungefär. Vi bestämde oss för att träffas om ca en vecka och det längtar jag till. Vi tyckte alla tre att detta var kul så vi kör väl några fler samtal framöver.

 

Bilden är från i julas när dottern var hemma. Min resa till München blir ju inte av och jag undrar när jag får träffa dottern.

 

Det börjar bli påfrestande at leva som jag gör. Två koppar kaffe till Coronanyheterna, frukost och planera dagens vandring. När jag kommer hem blir det lunch och sen lite olika göromäl inne i huset och tack och lov lite utomhus nu när vädret är bättre. På kvällen blir det TV eller läsa, kanske någon chat med barnen eller vänner. Någon dag i veckan till affären för att handla mat eller en fika hos någon väninna. Jag har skurit ner på umgänget till några få personer. Jag som vill umgås med många.

 

Jag börjar tröttna på mina vandringar runt i Kyrkbyn och Vallentuna, i dag fick jag som tur var sällskap med en väninna. Jag vill åka til mitt gym igen, jag vill sätta mig på Roslagsbanan och åka in till stan, träffa vänner, få skratta och prata. Bara att få åka en sväng till Täby Centrum, gå på bio, shoppa, fika eller luncha med någon. Jag vill kunna gå på kyrkfrukosten på St Paul och göra frukost till hemlösa. Jag saknar mina volontärkollegor och jag saknar framförallt mina barn. Resan till München i maj blir inte av. Jag kan inte åka till mitt hemland Norge för då måste jag vara i karantän i fjorton dagar. 

 

Det går inte att planera framåt för man vet inte hur länge detta håller på. 

Det blir att ta en dag i taget. Hur länge då? 

Gamlingarna ska ju ändå dö, speciellt de med andra sjukdomar. Dementa då, spelar det någon roll? Åldersfixeringen i Sverige förnekar sig inte i dessa tider, de äldre, de gamla räknas inte längre.  Vart går gränsen? Är det enligt FHM och andra experter  70 år. Väl då kan jag själv vara i den gruppen. 

Jag känner tillräckligt många 60 år och äldre med andra sjukdomar som riskerar att dö i på grund av detta virus. Jag vill att de ska leva så länge de kan med sin allvarliga sjukdom de redan har. Alla under 65  tänker inte så har jag förstått och jag blir förvånad att så många kan tycka så. Har de ingen i sin närhet de inte vill  ska dö eller tycker de bara att så är får det bli just nu med detta hemska virus. Vi runt 70 och över vi kanske gör fel som isolerar oss, vi kanske ska gå runt och bli smittat av oansvariga personer som far runt fast de kanske är smittate.

 

Sen har vi de som tar det där med biologisk ålder kategoriskt. Du som snart är 70 måste ju hålla dig inne, det är ju rekommendationer på det, fick jag höra här om dagen. Jag får heller inte handla mat själv sägs det. Jag har sedan jag gick i pension fått en bättre kondition och hälsa jag definitivt inte hade för runt 7 år sen. Jag äter hälsosamt, jag tränade ca 4 gånger i veckan på gym innan viruset och nu vandrar jag runt i Täby Kyrkby. Genosnittligt 4-5 mil i veckan. Jag kan konstatera att jag har en mycket bättre hälsa än personen som har två år kvar till 60 som tyvärr inte fattar det. Ibland är ålder bara en siffra.

 

 

Fredag och helgen står för dörren. Jag vill den ska passera snabbt för nästa vecka blir det så mycket varmare. Då ska det bli mera uteliv i trädgården och mycket trevligare vandringar. I går blåste det rejält men det blev faktisk hela 9,5 km. Det var skönt att sätta sig i min trädgådsstol när jag kom hem. Min trädgårdsstol som jag hade tagit ut ur förrådet och satt dit dynorna. På eftermiddagen somnade jag i soffan och när jag vaknade så var det mörkt. Jag tittade ut och blev chockad över blåsten och  det ihållande regn som sen blev snö. Jag fick gå ut och rädda mina dyner som började bli blöta under altantaket. Idag ser det bättre ut så det blir en promenad.

 

Jag har haft långa samtaler via WhatsApp med mina barn. Det är skönt att prata av sig och få höra deras röster. Det dröjer innan jag kan träffa sonen, han har ju haft en tvåveckors förkylning så vi vill vänta med att ses. Men vi roar oss också med kommentarer och bilder via whatsApp varje dag. I övrigt mycket kontakt med vänner och släktingar via sociala medier. Även några vanliga telefonsamtal. 

Så det rullar på ändå med FB, böcker, Duolingo på spanska och TV TV TV.