Tog en runda i spåret idag och passerade då Vikingavallen, den bästa
platsen i Kyrkbyn. Det var full fart på konstrgräsplanerna med matcher
och träning. Barn och föräldrar överallt. Så många fredagkvällar man
har tillbringat där, år ut och år in och nu känns det att det är på sluttampen
som Marline spelar där.

Blev jätteglad när jag såg det var match på lilla grusplan. Där började
Magnus och Marline sina första fobollssteg. Jag kan fortfarande se Magnus
och hans kamrater i gula tröjor, allihopa springa efter bollen. Vadå hålla
sina positioner? Det går ju inte, man måste ju vara där bollen är.
Marline minns jag efter en match som de förstås vann, hoppande tillsammans
med sina kompisar i geggigt regnvatten efter matchens slut. Det var nog
de skitigaste fotbollskläder jag någonsin har tvättat.

På lilla grusplan var det tuff match. Gästerna gjorde mål precis innan jag
försvann i spåret och när jag kom ner igen gjorde Frej mål! Vilket jubel
från föräldrarna. Vad jag kommer i håg känslan och jag saknar det.

konstaterar jag när jag  kör förbi Jarlabankes bro och ser att
jordgubbsståndet är borta. Hur många gånger stannade jag och
köpte jordgubbar av den söta unga killen med en vers tatuerad
på kroppen? Jordgubbståndet var där faktisk en bit in i september
fast de sålde även hallon och blåbär. På slutet var det mest hans
farsa som stod där och jordgubbarna fanns inte längre så då
slutade jag att åka in där.
Nu känns det tomt att åka förbi.