Barnen, jobben, bostadslånen, ja det är säkert mer att oroa sig över. Det vill säga om man fortfarande har barn i förskola och skola, är permittrad från jobbet och får svårt med  utgifterna. Som pensionär slipper man allt detta och när jag tänker tillbaka så var det enda problemet att vi faktisk fick protestera när kommunen hotade med att lägga ner bästa skolan i Kyrkbyn där sonen  nyss hade börjat. Den blev kvar och gav grunden till båda mina barn att gå i en gammal liten skola från ettan till femman. På jobbet var det ju från tid till annan lite drama som det blir när man jobbar på flygbolag men det största dramat var askan som blåste över Europa i några veckor 2009, tror jag det var.

Nu har jag bara mig själv att tänka på i denna coronatid. Barnen klarar sig själva, jag oroar mig inte för dem. De tar detta virus på allvar men jag kan ju ändå tänka att de missar en del av sitt vanliga liv men det kan ju bli en bra erfarenhet hoppas jag. Det betyder förstås att vi alla håller oss friska  och kommer igenom detta på ett bra sätt. 

Själv tycker jag att jag missar mycket av mitt vanliga liv just nu men vad göra mer än att lyssna på myndigheterna och försöka följa detta så mycket som möjligt. Fortfarande räknar jag med att  jag åker upp till Tana någongång i juli. 

.