Det börjar bli påfrestande at leva som jag gör. Två koppar kaffe till Coronanyheterna, frukost och planera dagens vandring. När jag kommer hem blir det lunch och sen lite olika göromäl inne i huset och tack och lov lite utomhus nu när vädret är bättre. På kvällen blir det TV eller läsa, kanske någon chat med barnen eller vänner. Någon dag i veckan till affären för att handla mat eller en fika hos någon väninna. Jag har skurit ner på umgänget till några få personer. Jag som vill umgås med många.

 

Jag börjar tröttna på mina vandringar runt i Kyrkbyn och Vallentuna, i dag fick jag som tur var sällskap med en väninna. Jag vill åka til mitt gym igen, jag vill sätta mig på Roslagsbanan och åka in till stan, träffa vänner, få skratta och prata. Bara att få åka en sväng till Täby Centrum, gå på bio, shoppa, fika eller luncha med någon. Jag vill kunna gå på kyrkfrukosten på St Paul och göra frukost till hemlösa. Jag saknar mina volontärkollegor och jag saknar framförallt mina barn. Resan till München i maj blir inte av. Jag kan inte åka till mitt hemland Norge för då måste jag vara i karantän i fjorton dagar. 

 

Det går inte att planera framåt för man vet inte hur länge detta håller på. 

Det blir att ta en dag i taget. Hur länge då?