Vaknade till ett pling i telefonen och ett budskap att ännu en kär kollega hade lämnat in. Det blev en ledsen kaffestund och jag tänkte på alla år jag jobbat med så många härliga människor i olika flygbolag. Jobbar man inom flygbranschen så arbetar man med så otroligt många människor och en del av dem gör sådana avtryck att de alltid blir kvar i ens minne. Så är det med den här personen.

 

Tankarna fortsatte när jag gick på min lördagspromenad för att njuta av att snön var borta och det var flera plusgrader. Jag mötte snart en kollega från sista bolaget och vi fick en lång prat om coronan, vår kollega och det tråkiga för hela vår bransch.

 

Vandrade vidare och där mötte jag nästa gamla bekant, en kollega från långt bak i tiden, hela 40 år sedan. Fast han brukade jag träffa i bland på IP när våra barn spelade fotboll. Även det blev ett långt samtal som även påminde mig om ett tidigare liv i flygets värld.

 

Nästan hemma träffade jag en mor till min dotters kompis. Vi bor nära men ses ändå sällan så där blev det en lång prat om våra barn och tiden som flytt. Våra döttrar är nu 28 år. 

 

Tiden går fort även i coronatider. Nu väntar man in våren och uteliv och mer socialt umgänge och vaccin förstås. 

 

Dagarna som kom och gick, inte visste vi att det var själva livet. Eller visste vi det när vi jobbade livet av oss och ändå njöt, för att jobba med flyg var det roligaste vi visste.

 

Till minne av Ove, Tor, Lucille och Jan D, fyra personer som har gjort avtryck, de har gått bort alldeles för tidigt.