"Dagarna som kom och gick, inte visste jag att det var själva livet". Jodå, jag är medveten om att livet passerar här och nu och i morgon. Det är något som påverkar mig i denna pausade coronatid. För ett år sen var jag också hemma bortsett från en vecka på Gran Canaria men eftersom allt var som vanligt fram tills mitten av mars så

flöt livet på. Jag kunde göra vad jag ville som en karaokekväll med vänner på kvartskrogen helgen innan det brakade lös.

 

Jag kan bara konstatera att jag fortfarande lever i ett fritt och öppet land när jag pratar med släkten i Norge och dottern i Tyskland. Fast det jag kan göra till skillnad från dem är att gå i köpcenter och vilken butik som helst.  Även här är det restriktioner på att äta ute och även här är biograferna stängda. Att resa till andra länder är i princip en omöjlighet med tester och karantän.

 

Min exman tog helt enkelt en resa till Alaska nu nyligen för att komma undan coronan som inte är så utbredt där som i resten av USA. Det är ungefär som i min hemkommun Tana. Där tar de det lugnt med coronan och de tvättar händer och håller avstånd. Sånt går förstås bra i mindre folktäta områden.

 

 

Sen smyger hoppet om bättre tider helt till man får nyheten om att vaccinet inte kommer lika snabbt som det var tänkt. Pratade med dottern i dag som föreslog att jag skulle åka till Spanien i april när hon och hennes pojkvän eventuellt är där. Tänk va trevligt det vore men jag är glad om jag kan ta en helg hos henne i München i maj.

Jag orkar inte tänka så långt som till Tana i sommar, jag orkar inte.