Det känns som jag åker hemifrån till hem. Mitt barndomshem har blivit lite mer hemma eftersom jag varit här så länge. Det ska bli trevligt att komma hem till Kyrkbyn, få träffa vänner, träffa sonen och planera för hösten där en resa till München och dottern ingår. Jag har ca 190 mil framför mig när jag åker i morgon bitti och jag får se hur långt jag orkar köra innan jag hittar ett hotell. Det blir någonstans i Sverige i varje fall. Förhoppentligvis orkar jag dagen efter köra hela vägen hem. I går blev den sista utflykten med min kusin till berget Brantin som jag har utsikt över från verandan där jag tar mitt morgonkaffe. Det är en lång väg och mycket klättring ,men väl uppe är det världens utsikt. Jag är nöjd med mig själv att jag har tagit på mig dessa utmaningar och visar att min kropp tål mer och mer efter olyckan. Det har varit tufft ibland men jag har kämpat.