Vi har en granne som har en son som spelar piano. Jag hör det inte så ofta och inte så högt heller för väggarna är tjocka mellan radhusen. Min dotter däremot har hört det ibland och tycker det är så vackert. Jag berättade det för mamman som blev jätteglad och när sonen dök upp med sin pappa och jag kunde berätta det direkt till honom så såg han så glad ut. Han är bara 10 år. Kändes bra att vara positiv efter att ha munhuggits med suraste grannbruden i samma radhusområde. Synd om henne, hon har man och två små barn och bor i ett härligt område. Hon borde egentligen skina och le.

Dags att ta tag i bloggen igen. Det är ju faktisk bra att skriva lite för att komma i håg allt som händer. Sedan september har det varit mycket spanskt omkring oss. Först kom Anxio, Marlines spanska utbytesstudent. Vilken charmig kille! Han bodde här i 14 dagar och gjorde inte mycket väsen av sig. Ingen frukost, men i övrigt lite service och mat så var han nöjd. Vi hade knytkalas i skolan och det blev en härlig tillställning med spanska och svenska elever och svenska föräldrar. När vi vinkade av spanjorerna på Arlanda kunde Marline och Anxio aldrig sluta kramas. Nu har vi Antia här, som har bott här i fjorton dagar och åker om ca två veckor. Hon är en god och trevlig tjej och hon och Marline har fin kontakt. Jag gillar Marlines intresse för språk och att träffa människor från andra länder. Hon är intrenationell, min dotter och snart fyller hon arton år.