Det går åt några böcker i månaden just nu. När jag jobbade hade jag alltid en bok att läsa på tåget till och från jobbet. Hemma blev inte så mycket läsande utom på semestrar. Egentligen borde jag bara åka någonstans på en lässemester, eller en kombination av att läsa och vandra. Det är ju mycket bra på TV så jag fastnar ju även där på kvällarna. Det finns hur mycket böcker att läsa och kul är att ha en kompis som också läser mycket. Det blir att byta böcker och diskutera innehållet. Oftast är vi intresserad av samma böcker men ibland har vi olika intressen.

Vaknar efter en god natts sömn och undrar vad jag ska hitta på  idag. Först kaffe, sen frukost  och en långpromenad innan regnet kommer. Till kaffet blir det  att kolla på nyheter på TV, i laptopen och på det gamla hederliga sättet, text TV. Det är det bara gamlingar som kollar på säger mina unga bekanta inklusive min son. Jag kollar hur som helst och undrar vad vi håller på med i det här landet. "Många ungdomsorganisationer hotas". "Trakasserier  mot bönder ökar". "Säpo: Extremister driver skolor" och "Flera bilbränder i Upplands Bro". Nu ä det väl på tiden att börja rensa och ta tag i detta. Dessa rubriker återkommer ofta och vad är det för människor som hotar? Djuraktivister hotar bönder, men vem hotar ungdomsorganisationer? Har inte dessa ett eget liv att sköta och komma med vettig kritik om de tycker något är fel. Något eller någon driver det här landet åt fel håll och det har inget med corona att göra. Djuraktivister är oftast vilsna ungdomar som så klart ska värna om djur men de ska låta bönder vara. De ger oss mer än kött och mjölk, de odlar jorden så vi får mat.

Sen är jag mycket ute och vandrar, jympar utomhus och träffar ett fåtal vänner utomhus. Sonen träffar jag även det utomhus. Så jag gör ju som jag har gjort innan jag fyllde sjuttio. Det här berättade ju Mr. Tegnell att vi 70+ får göra och det är i princip vad mina vänner som är allt från 56 till 69 gör.  De som jobbar fortfarande jobbar hemma. Jag blir förvånad över 70+ som sitter i TV och är ledsna över att det inte har ändrats på restriktionerna för 70+. Någon kände sig instängd. Denna person som i övrigt var frisk måste ju kunna tänka själv att kunna gå ut och träffa folk ute och speciellt nu när vädret har blivit så mycket bättre. Är man sjuk då blir det förstås helt annorlunda och även jag skulle väl knappt gå ut på terrassen och sätta mig. För en frisk 70+ är inte restriktionerna ett problem. Möjligen bryter jag mot restriktionerna när jag  ger mig ut och handlar mat. Det är faktisk mitt lille nöje jag inte vill ändra på.

Det frågade min bror när han ringde och gratulerade mig. Ingen skilnad så klart men tankar runt åren som går far runt i huvudet. Han är 81 år och mår mycket bra och berättade att han tyckte det var ledsamt att lämna åren mellan 70 och 80 som ger så mycket möjligheter. Så det var ju trevligt att höra. Jag ska nog göra  mitt som gör åren intressanta bara detta lockdown man lever under just nu tar slut.

Det är för många begränsningar som gör livet litt tröttsamt just nu.

Min födelsedag blev superbra. Sju nära vänner från Kyrkbyn och närområdet kom över och firade mig.

Jag hade ju planerat öppet hus om situationen vore annorlunda men nu blev det ju ett litet sällskap där vi satt vid långbord med avstånd och kunde prata i lugn och ro. Började dagen med WhatsApp samtal med mina barn. Bland blommorna som kom fanns ett olivträd från barnen med en fin hälsning.

Måste tänke tillbaka tio år och mitt 60 års firande i "Hönshuset" vid Karby Gård där sonen höll tal och dottern ansvarade för köket med några väninnor. Jag ska ha min resa med mina barn nästa år om det blir New York eller något annat det får tiden visa.  

Vaknade som vanligt och allt är som förr. Coronan är kvar och det ska regna på min födelsedag

fast det har varit superfint väder i två hela dagar. Nu nös jag också och näsan kliar. Ja det är hösnuva som äntligen har drabbat även mig på äldre dagar. Det blir firande, jag ger mig inte trots alla rekommendationer. Vi blir inte många, några nära vänner som bor på gång och cykelavstånd.

Alla förhållningsregler är tagna. Tyvärr måste vi sitta inne  men med långbod och inte så många så går det.Det får bli öppna fönster, handsprit, handskar och tvål. Det löser sig för optimisten som jag är och jag återkommer hur dagen blev,

Då föddes min son. Han betyder allt för mig, han var min hjälte under tiden med cykelolyckan och han

är det fortfarande. I dag tog jag bilen till Solna och hade en jättefin lunch/middag i Sundbyberg och vi avslutade med fika på en mycket trevlig  cafe nära hans bostad. Vi har så många fina och intressanta samtal. Han vet och kan så mycket om det mesta. Jag fick en present med mig hem. Jag blev så glad, jag har ju  alltid vetat vilken duktitg konstnär han är och denna present var helt fantastisk. I dessa coronatider är det svårt att inte få krama om honom men bara att ses i verkliga livet och inte bara på Whats App ger så mycket.

Så säger min väninna när vi är ute och går en sväng och sen sätter oss och fikar på kafeet  i lilla centrum. Jag har verkligen dragit ner på nyheter om coronan och experterna på FHI har inte mycket att komma med än sin platå och att kurvan är på väg neråt vad gäller respirator men fortfarande dör folk som flugor. Okey, världens överdrift men det känns så. De svamlar numera och snackar emot sig själv och nu kommer fler experter på banan och börjar säga emot och det är bra.  Nej, jag gör heller något annat än lyssnar på dem. Övriga coronanyheter i media hoppar jag över men nu kommer vittnesmålen av de som har varit på intensiven och legat i respirato roch berättar hur det har varit. Riktigt hemskt förstår jag och man blir orolig. Det blir mycket känsligt när man hör hur anhöriga har haft det under tiden och då tänkar man på de som har dött och hur dessa anhöriga har det. 

Coronan finns runt en och man får leva med det och helt enkelt försöka klara sig undan.

Har blivit lite trött att vandra ca fem gånger i veckan så förslaget att vara med på jympa några gånger i veckan vid Norskogsbadet blev en hit. Jag var där idag med ett gäng på gräsmattan vid bassängen.

Gott om plats  och vi började redan kl 0900 och timmen gick snabbt.Jag planerar åka dit två gånger i veckan och variera detta med vandringen. När jag berättade detta för mina barn blev min omtänksamma son orolig men jag hoppas jag lugnade honom.  Han är rädd om sin mamma och vad jag ska råka ut för. Han påminde mig om min cykelolycka och hur det påverkade honom att se mig ligga nersövd  i respirator. Han vill definitivt inte uppleva detta igen och speciellt inte i coronatider. Jag blev rörd  och sa till honom att han var min hjälte och är det fortsatt. Jag blir mer och mer orolig för detta virus när man nu läser om de som har drabbats och nu berätter vilket helvete de har gått igenom så visst är jag så försiktigt som det går att bli men jag måste kunna röra mig utomhus.

Det är den stora frågan just nu. Det här lockdown light har pågått i ca två månader och i stället för att hålla på med mitt vanliga liv har jag gått många långa mil dag ut och dag in. Dagsrutinen har varit, upp och kolla på coronanyheter med en kopp kaffe, sen frukost, vandring i olika vädertreck och längd. Sen hem till lunch, sitta ute och fika och sen kanske våga mig till en matbutik med gott om plats för att handla mat. Kvällen tillbringes i soffan med TV, laptop eller en bok. Sen träffa min begränsande grupp av vänner som i princip består av tre personer samt grannen som jag ändå inte ser så mycket då hon sitter och jobbar hemma. Sen får jag dåligt samvete när jag har varit på köpcentret och handlat skor och tagit en runda i det mer eller mindre tomma centret. Igår var paniken nära när jag och väninna efter vandirng i 18 km från Täby till Danderyd skulle ta Roslagsbanan hem. Det satt folk i alla vagnar, och med avstånd från varandra fanns det ingen  möjlighet att sitta så vi fick stå vid dörrana. Detta var lördag eftermiddag så hur det ser ut en måndag morgon undrar jag.  Svaret på min fråga är att detta kommer pågå ett bra tag så jag hoppas jag lyckas med mina odilingar av tomater och annat grönt.

Jag har ju inte "gröna fingrar"  så vete sjutton vad det blir av det. Jag får ha tålamod, även där.

Jag tänker tillbaka på december, den vintermånad som är den bästa för då är det jul. Som förr kom dottern hem och sonen flyttade med katt in i huset och jag bara njöt. Tänk att få ha barnen hos sig över julen och det hemma.

Denna jul blev så fin och att vi bestämde oss för att fira med exet och hans sambo och hennes barn blev mycket lyckad. Jag hoppas vi kan göra om det till jul. Men kan vi det?

Vad jag visste när jag kramade om min dotter när hon åkte tillbaka till München var att jag första helgen i maj skulle åka ner till henne. Vi skulle som vanligt vandra runt i stan, äta ute och jag skulle få kolla på en fotbollsmatch hon skulle spela.  

Sen väl hemma så skulle jag köra till mina systrar i Tönsberg och vara där en långhelg.

 

Barnen och jag pratade en hel del om vår resa till New York i slutet av maj för att fira min 70 års dag.

Jag skulle ordna biljetter och dottern hotell. Redan i januari började jag kolla på biljetter. Det var så krångligt med olika alternativ så jag åkte in till Ticket i Täby Centrum för att få hjälp. Hade jag en inbyggd varselklocka som gjorde att jag drog på detta till slutet av februari? Tack vare den hann jag aldlrig boka något för när jag var på väg så började coronan sprida sig över Europa.

Maj månad är här och nu vet jag  att livet och världen kan ändra sig så otroligt snabbt och obegripligt.

Nu vet jag och det känns fortfarande efter två månader obegripligt. Jag är tacksam för min vecka på Gran Canaria i februari och nu är maj och våren här och jag har som tur min positiva sida  med mig.Så nu ska jag njuta  och köra min karantän light.

Och jag skulle varit hos min dotter i München som var planerat sen i julas. Men det får jag sluta tjata om nu. Är så glad över mitt videosamtal med barnen i går. Härligt att se deras ansikten och glada miner. Fick även kolla på sonens katt som bara är så fin. Så kul att kunna prata alla tre om mest corona förstås men även annat. Jag förmedlade min ångest (ja ska nu inte överdriva) över att snart fylla 70 och förmaningarna varje dag i media hur man då ska uppföra sig. Ok jag tar inte detta på så  stort allvar. Jag kör mittt  corona light race som vanligt. Ute och vandrar, träffar ett fåtal vänner, går i butiken några gånger i veckan och tar alla förbehåll. Myndigheterna är nog nöjd med mitt förehavande i dessa tider.

Nästa vecka ska jag äntligen få träffa sonen. 14 mars träffades vi på lunch och konstaterade att vi var lagom nojig till viruset som började sprida sig. Vi kramades inte och nu senare är vi nog mer än bara lagom nojig.. Nu har jag bara väntat på bättre och varmare väder för vi ska träffas utomhus och gå runt sjöarna i Solna och Sundbyberg som vi ofta gör när jag hälsar på honom. Sen  brukar vi gå hem till honom och dricka kaffe men det låter vi bli just nu.

Han har varit förkyld med det är länge sen och har varit frisk i minst tre veckor. Hankanske har haft corona och dt kanske han får veta så småningom.