Vaknade till ett pling i telefonen och ett budskap att ännu en kär kollega hade lämnat in. Det blev en ledsen kaffestund och jag tänkte på alla år jag jobbat med så många härliga människor i olika flygbolag. Jobbar man inom flygbranschen så arbetar man med så otroligt många människor och en del av dem gör sådana avtryck att de alltid blir kvar i ens minne. Så är det med den här personen.

 

Tankarna fortsatte när jag gick på min lördagspromenad för att njuta av att snön var borta och det var flera plusgrader. Jag mötte snart en kollega från sista bolaget och vi fick en lång prat om coronan, vår kollega och det tråkiga för hela vår bransch.

 

Vandrade vidare och där mötte jag nästa gamla bekant, en kollega från långt bak i tiden, hela 40 år sedan. Fast han brukade jag träffa i bland på IP när våra barn spelade fotboll. Även det blev ett långt samtal som även påminde mig om ett tidigare liv i flygets värld.

 

Nästan hemma träffade jag en mor till min dotters kompis. Vi bor nära men ses ändå sällan så där blev det en lång prat om våra barn och tiden som flytt. Våra döttrar är nu 28 år. 

 

Tiden går fort även i coronatider. Nu väntar man in våren och uteliv och mer socialt umgänge och vaccin förstås. 

 

Dagarna som kom och gick, inte visste vi att det var själva livet. Eller visste vi det när vi jobbade livet av oss och ändå njöt, för att jobba med flyg var det roligaste vi visste.

 

Till minne av Ove, Tor, Lucille och Jan D, fyra personer som har gjort avtryck, de har gått bort alldeles för tidigt.

 

Fast ledsen ändå. Så många tidigare kollegor bara dör. Personer jag har jobbat med i många år och som jag har jobbat mycket nära och även haft en privat relation till. Bu har ytterligare en kär kollega dött bara några veckor efter en annan.

 

Bara att konstatera att vi blir äldre och många av oss blir sjuka och några allvarligt sjuka. Det är så det är och att leva här och nu blir så viktigt. Ta coronadagen som den kommer. Njuta av ensamheten och leva upp de gånger man kan träffa någon och umgås. Så det är bra att februari är slut och sakta men säkert går det mot vår och flera möjligheter att träffa folk ute.

För drygt ett år sen drog man sig inte för att ha middagar hemma med många vänner där man satt tätt ihop och man skrattade och man bytte luft med varandra. När kan vi återgå till det. Eller blir det så att man umgås ute under vår, sommar och höst och  sitter ensam hemma under kalla vintermånader.

Så det känns så där just nu fast än så länge har jag inte i min irritation över pandemilivet börjat hota och hata myndigheter och politiker. Vad är det med folk som sätter sig vid tangentbordet och vräkar ur sig hemskheter mot folk de inte är överens med? Kan de inte bara ge en konstruktiv kritik. Vad är det för miserabla liv de lever?

Här sitter jag, har överlevt vinterjanuari och nästan hela februari. Jag får minnesbilder på Facebook om mina vintrar i Las Palmasoch Palma för några år sen.. Det var ju mina planer att njuta av ljus och sol på vintrarna när jag gick i pension. Nu lever jag i en surrealistisk värld där folk gömmer sig i sina stugor om de tar denna pandemi allvarligt och resten verkar snurra runt i köpcenter eller i kollektivtrafik utan munskydd. Munskydd? När såg man det? Ju på TV från vissa länder i Asien där folk gick runt i storstäder med förurenad luft. Nu har jag ett paket liggande på hallbordet och ser till att alltid ha några med mig när jag lämnar huset. 

 

För ett år sen var jag i Playa Ingles och roade mig med en kompis, träffade släkt och vänner och gjorde nya bekantskaper. Fint väder, massor med folk runt om som njöt av sin semester. Jag skulle kunna åka även nu till samma ställe. Då skulle jag knappt se en människa på kafeer, på stranden, på pubar.Jag skulle behöva munskydd så fort jag gick utanför hotelrummet. Det där kan jag inte acceptera så därför håller jag mig hemma i kylan.

 

Hur ska livet bli vidare? Vaccineringen är i gång men viruset kommer inte att försvinna så risken för smittan finns ju kvar. Inget vaccin ger 100% skydd och hur länge håller vaccinet? Blir det en spruta varje år kanske.

 

Världen har förändrats och det blir inte som det var förut fast bättre än nu blir det.

Dagarna passerar här i vinterlandet. Veckorna går snabbt ändå fast det inte händer så mycket. Jag ser fram emot de dagar jag kan träffa folk och det blir ett par gånger i veckan. Tack vare att jag passar katten Loke nu när fasaden renoveras där sonen bor så kommer sonen hem två gånger i veckan för att umgås med sin katt och mig förstås. Sen har jag en trogen väninna som jag ser ungefär en gång i veckan. I övrigt blir det några spontana träffar och det är jag glad över när de dyker upp.

 

Här hemma håller katten i gång när han inte sover. Så det blir lite rörelse i huset och han har ju stort utrymme om man jämför med sonens etta. Fast till helgen ska han hem igen och då blir det tomt. 

Sen mer än tre veckor har en kvinna boende här omkring varit försvunnen. Hon mår dåligt och har en svår depression. Hon verkar irra omkring här och i grannkommunen.

För någon vecka sen var det skallgång flera dagar där många frivilliga ställde upp även med ID hundar. Folk på proemnadeR håller koll och även polisen har sökt med helikopter när de har fått en observation.

Själv är jag mycket ute och går och kollar så klart men kanske inteså noga. Eftersom det har varit så kallt och full vinter har man ju börjat undra om hon lever men senaste veckan har det gjorts observationer att hon fortfarnde vandrar omkring. Hon har barn och är skild men bor ensam.

 

Jag funderar mycket och säkert många med mig hur illa det är med henne. Hur kan en människa bara försvinna så där. Hon har förstås släkt och exman som är oroliga, även nära vänner och man undrar hur kunde det bli så här. Hon måste ju få hjälp och det har hon förmodligen fått men psykiatrin i dag är väl som allt annat. Man har inte tid och tar sig inte tid att hjälpa en människa i nöd. Jag hoppas hon blir hittat snart och att hennes barn kan få träffa sin mamma igen.

Började dagen med att åka till begravningsplatsen Stillheten med väninna. Vi tände ljus i minnesdlunden för hennes mor som skulle fyllt 90 år i dag. Hon var min dotters extra mormor som tog hand om sin dotterdotter och min dotter efter skolan i många år. Hon var en så fin människa och rolig. Hon gillade att spå i kort och den sista gången jag träffade henne tog hon fram kortstocken och spådde mig. 

 

Sen körde jag till Täby Centrum för att handla och där står en annan vännina vid ett kafe och ropar på mig. Då fick jag en fikastund med henne och hennes dotter. Det blev en trevlig dag i en annars så lugn vecka.

På det mesta faktisk. Coronan håller mig hemma för mest hela tiden. Det är inte mycket planerat framöver bortsett från tandläkare och ögonläkare. Inte speciellt kul.

Jodå, det är så skönt med snö och vinter och speciellt nu när solen börjar visa sig. Blir en stärkande promenad i vintervädret men så svepar kalla vinden in och så snöar det i bland.

Minnen från mina två vintrar i Las Palmas dyker upp på Facebook och jag blir nostalgisk och tycker att jag faktisk kan vara borta från is och snö nu när jag är pensionär. Coronan har sitt grepp och jag kommer inte undan. Därför är jag smått eller lätt irriterad just nu och väntar bara tills jag kan få ta mitt morgonkaffe utomhus med en filt runt benen.