Jag vaknar lycklig varje morgon och känner att någon diagnos inte har invaderat min kropp, än.

När jag påbörjade mitt pensionärsliv  uppskattade jag att ta mitt kaffe i lugn och ro på morgonen 

och kolla på morgon TV. Det var olika ämnen som togs upp och nyheterna varje halvtimme så klart.

Jag ser  ju fortsatt fram till mitt morgonkaffe, sätter på TVn och nu är det bara coronanyheter. Mycket repris av vad som redan är sagt och alla hurtiga tips hur man ska överleva sin isolation. Det blir lite väl glatt i min smak när man precis har läst hur många som har dött. Jag lider med dessa och deras anhöriga.

Men när ett proffs på bakterier sitter i TV och tycker att det är ju tur att det bara är äldre människor som dör då blir man faktisk chockad. Sen hör man att både en 30 och en 26 åring har dött nyligen.

Sen är ju media här väldigt upptagen av vad omvärlden tycker om det svenska sättet att hantera viruset med mindre strängare metoder att minska spredningen. Detta virus är helt nytt och ingen vet hur man stoppar det. Jag kan förstå att vissa länder och speciellt huvudstäer med så många invånare måste vara restriktiva men tiden får visa vad som var rätt. Det är absolut inte det viktigaste nu. Det viktiga nu är och lyssna på vården som behöver mera skyddsutrustning. Jag tror de ska konstentrera sig mer om detta och stötta de som nu sliter inom vården. Sen har inte skjutningar, sprängningar och våldtäkter  stoppat upp, den kriminella världen kör på som vanligt men det var väl väntat.

Det har ju varit tunt med umgänge senaste veckorna. Några fikatillfällen med de få vänner jag umgås med just nu. De bor här i Kyrkbyn så det är bra. En väninna och grannen kom in på några glas vin och jag hade färska räkor och rökt lax tillgänglig och med lite bröd från bagaren blev det även en liten måltid. Tur jag har en stor soffa som liknar en hästsko. Grannen fick sitta vid ena ändan, jag vid den andra och väninnan i midten, allt enligt rekommendationerna från myndigheterna. Vilken lugn och skön kväll, jag hade inte druckit vinpå en månad så det var faktisk på tiden. Vad pratade vi om, tja lite coronavirus blev det eller, mycket. Vi är alla bekymrade så klart och vi måste bara vänta ut detta. Väninnans dotter har fått avboka sitt bröllop i juni, jättetrist men vad göra. Det blir som mitt  70 års firande. Det blir ingen resa till New York och kan jag överhuvudtaget ha en mottagning hemma. Jag får bjuda 49 pers i så fall. Orkar inte tänka på det.

I dag blev det en kortare vandring men det blev två fikapauser hos tå väninnor på vägen hem så dessa dagar har jag fått socialisera mig riktigt mycket.

Höll mig borta ett tag från media och coronanyheter (ok lite smygtittade jag väl) och diskussioner i ämnet.

 

Förra torsdgen gick jag en mil i spåret på idrottsplatsen med väninna. Vi började prata corona men sa till oss själva efter några kilometer att nu pausar vi coronan. Vi har alltid så mycket att prata om när vi är ute och går och även denna gång hittade vi andra ämnen att prata om.

Men nu är jag tillbaka och jag är nu mer än lagom nojig som jag och sonen konstaterade att vi var och det är nu snart två veckor sen. Jag har stramat in min karantän light. Träffar inga människor just nu mer än grannarna och då pratar vi ute när vi ses. Ska strax ut på min promenad, i går blev det 9,5 km, kanske några km kortare idag. Jag behöver inte handla just nu men nästa gång åker jag till Ica i Kyrkbyn  som har öppet mellan sju och åtta på morgonen för oss över 65 år. Får skippa min sovmorgon då.

 

Kommer ändå inte att isolera mig helt, nu börjar det bli lite varmare i luften så jag får träffa kompisar på fika ute på våra terrasser. Jag ororar mig och speciellt för äldre vänner och bekanta som inte är helt friska från förr. Jag har daglig kontakt med mina barn och saknaden efter dottern i München är stor. Min planerade resa dit i början av maj blir troligtvis inte av. Sonen har jag inte så långt bort men jag måste vänta till han blir frisk från sin förkylning som jag hoppas ine är smittat, innan jag ger mig iväg till Solna.

Än så länge kan jag sitta i mitt hem i min frivilligkarantän light. Jag vågar ju mig ut på riktiga långpromenader varje dag. Jag har suttit på kafe häromdagen och varit hemma hos vänner. Jag bjöd min dotters far och hans sambo på lunch och fick hjälp med att hänga upp tavlor. Jag har varit på begravning, en så fin tillställning. En snart 90 årig lady som inte dog i coronasviter tack och lov. Jag kan prata med mina barn där de är och höra hur de har det. Jag kan ringa min kusin i Norge men jag kan inte resa dit. Jag kan prata med min sons far som har underliggande sjukdomar och det oroar mig. Egentlige lever jag ju rätt så normalt förutom att jag inte går till gymmet och inte ger mig av till stan.

Fast där är det ju som en öken och tåg och bussar kör tomma mestadels.

Sen får jag en kuslig känsla när jag matas med nyheter i media. Olika experter som uttalar sig i olika riktninger, alla förhållningsregler, alla som berättar hur de gör, vad man måste tänka på, alla påhitt och förslag hur man ska klara tillvaron. Det är så sjukt, så surrealistisk  Jag behåller mitt sunda förnuft mitt i allt detta, stänger ut mig från all mediecirkus och läser min bok. Hur länge? Än så länge. 

 

Men jag har fastnat i coronaviruset och det känns svårt att ta sig ur. Media spottar ut information och det börjar jag nästan överse för det är samma saker om och om igen. Jag är rätt så säker på vad som gäller för att hålla mig unna detta hemska virus och mitt sunda förnuft leder mig på mina numera färre rörelser runt om i samhället. Det som upptar mer och mer är förstås snacket mellan vänner och bekanta. Jag konstaterar att uppfattningen om hur allvarligt detta är spriker något enormt. Från att detta är inte mer än lite lätt kliande i hals och näsa till allvarligaste lunginflammationen. Det som känns hemskt är att det resoneras att äldre personer med underliggande sjukdomar ska ju ändå dö. Ja det kanske de ska men de ska attan inte behöva få detta skitvirus på sig det sista som händer i deras liv. Att människor i China äter en massa konstiga djur ska inte vara orsaken till att de svagarepå andra sidan jordklotet ska sorteras ut. Jag tänker på nära personer i mitt liv som jag vet är gamla och har svåra sjukdomar. Måtte de klara sig och inte duka under på grund av detta. 

Jodå jag skrattar gott åt många skämt som finns på FB och är med i kören som dissar alla som hamstrar toalettpapper,  men jag får skrattet i halsen när jag läser inslag  på FB hur illa det är i Italien och det visar sig att även människor i 40 års åldern dör utan att ha visat sig ha andra sjukdomar. Vi kan inte ta lätt på detta. Det kan vi verkligen inte.

Känns som jag har satt mig själv i karantän efter senaste dagarnas utveckling av vårt gemensamma virus. Jg går inte till gymmet längre utan ger mig ut på långa promenader, ensam. Jag handlar men hamstrar inte. Ändå gick jag igenom mitt skafferi, kyl och frys och konstaterade att jag ska nog klara mig någon vecka eller två. Jag känner lite mer efter hur min lätta förklylning som jag haft i över en månad utvecklar sig. Den utvecklas inte men den försvinner inte heller. Jag har faktisk fikat hos någon kompis och i onsdags var jag på middag hos en annan. Jag behöver inte isolera mig helt och vi tar hänsyn till varandra när vi ses. Men det blir färre sociala kontakter ute i verkligheten men desto mer på nätet. Så den utskällda nätkontakten är verkligen bra i dessa tider.

Idag blev det biltur till Solna och lunch med sonen och det var så bra att träffa honom. Vi konstaterade att vi är lagom nojig över viruset för man kan inte bortse vad som händer och låtsas att det är som en vanlig förkylning eller influensa.  Det märktes att folk håller sig borta från gator och restauranger, vi var totalt fyra stycken som åt lunch. Det blev ingen kram idag utan slängpussar när vi skildes åt.

Den självvalda karantänen fortsätter nog nästa vecka men jag ger mig ut och vandrar i varje fall.

För ett år sen kom jag på ide´n att fira min 70 års dag utomlands med mina två kära barn. När jag föreslog detta blev de jätteglada och ville absolut följa med. Sonen föreslog New York och Washington och dottern tyckte det var ett bra förslag. Så i drygt ett år har jag väntat och resan skulle ju ske i maj så det var dags att börja boka resa och hotell. Men så hände det saker i Kina med start av detta snabbsmittande virus och jag började undra hur detta skulle sluta. I januari fanns ju knappt viruset i Europa så man trodde det skulle hålla sig i Asien. När så Italien som ju är så mycket närmare började med snabbspridning som bara har eskalerat  så har jag börjat tveka till resan. För en vecka sen hade jag bestämt rutten och även fått pris på resan och även en bra försäkring ifall vi ville avboka. Nu bara avvaktar jag och läser samtidigt att erfarna läkare  befarar  större spridning av smittan även här hemma och flygbolagen drar ner på sina flygningar, bl a United som vi skulle åka med.

Jag sitter här rätt så besviken men vad göra. Skjuta på resan till senare, ja det är ett alternativ och ska detta fortsätta så blir det väl att jag firar min 71 års dag i New York. Livet är verkligen oförutsägbart.

Än så länge vågar jag mig till gymmet och min spinning och allt annat roligt jag kan göra där. Vågar till och med prata med de jag känner. Så någon större oro har inte drabbat mig. Har inte börjat hamstra, det måste ju vara helt onödigt. Handspriten har ju tagit slut på apoteken men där hade jag tur att jag köpte in det för någon månad sen. Jag  ringer heller inte sjukvårdsupplysningen bara för att fråga. Jag tycker man får den information man behöver ändå.

Men jag har bestämt att inte åka till södra Spanien som jag hade tänkt göra, det var min plan men känner det är bäst att vänta på våren här hemma. Smittan verkar ju öka dag för dag i Europa och än så länge är det lugnt här hemma fast jag tror det accelerar snart. Vilket gör att man kanske börjar undvika folksamlingar. Mitt stora problem är min resa till New York i slutet av maj med mina barn för att fira min 70 års dag. Ja det är långt till maj men det här viruset kommer nog härja världen runt ett bra tag. Jag har redan bestämt rutt och datum men håller på att se till att ha en vattentät försäkring i fall vi inte kommer åka. Det är inte kul att planera en resa när man inte vet om man kommer i väg. Känns inte så roligt att skjuta på den heller då vi har pratat om detta i snart ett år. Världen är inte sig själv längre, det är allt från krig och människor på flykt, till klimaförändringar och nu detta snabbtspridande virus 

Verkar vara början på slutet.