När jag tänker tillbaka och konstaterar att åren går kan det bli svårt att få alla minnen i kronologisk orden. Jag har tappat kontakt med vänner genom åren. Några känns det ok att inte ha kontakt med medan andra känns det underbart att återknyta kontaken med. Min son tappade kontakten med sina systrar för så många år sedan då han bröt kontakten med sin far.

De är äldre än honom och var mitt i sitt vuxna liv med giftermål och bilda familj vilket jag förstår tog sin tid. Det var aldrig några hard feelings mellan syskonen men ibland så blir det bara så. Sonen hjälpte inte heller till att hålla kontakten.

Men nu är de återförenade. Jag fick följa med på lunch hemma hos en av systrarna och det bev en fin stund tillsammans. Det var så att åren emellan inte hade någon betydelse, kontakten var där direkt. De kunde prata obehindrad om sin far, sina liv och allt annat. Jag är så glad över att de har kontakt igen och kan umgås. 

 

En vecka har gått sen min syster och hennes familj var här på kalas för ett av barnbarnen som fyllde 20 år. Det blev ingen lunch, vi träffades inte överhuvudtaget. Min syster hörde inte av sig till vår planerad lunch. Till slut fick jag tag på hennes dotter som verkade inte veta någonting om någon lunch. Min syster ringde till slut, hon hade glömt sin mobil hemma och ett dygn senare kom hon på att använda sin mans telefon. Det verkade inte vara något intresse av att träffa min son och mig varken från min syster, min svåger och deras dotter. Tydligen hade de se<aaaaaaaatt fram emot en helg i Stockholm där en födelsdagsfest var inblandat. 

Jag var så ledsen, så besviken och förstod att varken jag eller min son var något att inkludera i deras vistelse. Så jag har väl  rätt, de gillar mig egentligen inte.