Det blev övernattning i Luleå på vägen hem genom Finland och Sverige. Jag var trött genom hela Finland och fick ta flera pauser. I Luleå blev det god middag på Scandic med vin till. Jag messade med båda mina barn under tiden och det var kul. Jag kom sent hem dagen efter och tog det lugnt innan läggdags. Dagen efter fick jag besked om att jag var saknad, det drällde in några kompisar så det blev trevlig fikastund ute på terassen i min nya soffa. Vilka härliga vänner jag har. I helgen har jag tagit det lugnt så får jag starta upp i morgon att sortera upp saker som måste göras. Jag saknar Tana men visst Kyrkbyn är bäst just nu..

Det känns som jag åker hemifrån till hem. Mitt barndomshem har blivit lite mer hemma eftersom jag varit här så länge. Det ska bli trevligt att komma hem till Kyrkbyn, få träffa vänner, träffa sonen och planera för hösten där en resa till München och dottern ingår. Jag har ca 190 mil framför mig när jag åker i morgon bitti och jag får se hur långt jag orkar köra innan jag hittar ett hotell. Det blir någonstans i Sverige i varje fall. Förhoppentligvis orkar jag dagen efter köra hela vägen hem. I går blev den sista utflykten med min kusin till berget Brantin som jag har utsikt över från verandan där jag tar mitt morgonkaffe. Det är en lång väg och mycket klättring ,men väl uppe är det världens utsikt. Jag är nöjd med mig själv att jag har tagit på mig dessa utmaningar och visar att min kropp tål mer och mer efter olyckan. Det har varit tufft ibland men jag har kämpat.

I morgon är det fyra veckor sen jag kom hit till hemgården Moland. Det har gått fort och ändå inte. Jag har hunnit med en hel del utflykter men även några lata dagar och både varma morgnar där jag har suttit ute och tagit mitt morgonkaffe. Midnattsolen är borta sen två vevkor, höstmörkret kommer smygande och vädret är inte så varmt längre så på onsdag nästa vecka sätter jag mig i min Audi och drar mot sör. Det är med blandade känslor den här gången. Förut har jag dels haft barnen med som vill hem förstås men även mina korta semestrar på sommaren har gjort att man bara måste dra. Nu har jag tid och visst hösten och mörkret nalkas och gör det lättare men jag har haft mer tid att umgås med gamla bekanta som gör det lite svårare. Nu är det ett år till nästa gång och igen, åren går. I går besökte kusinen och jag Vadsö som hade festival. Vi hade som vanlig trevligt och på hemvägen stannade vi hos min tidigare klasskompis som lyckades göra mera intryck på mig. Vi var där i flera timmar och drack kaffe och åt våfflor och pratade. Jag blev lite utanför när kusinen och min klasskompis pratade om gemensamm händelser och bekanta som jag inte hade hört talas om men det var ok. Det blev en trevlig stund innan vi åkte hem.

Ännu en vacker solig dag tog vi oss ut till ett litet ställe som heter Gavesluft. Där såg man rakt ut i Tanafjorden och man kunne skimta Nordishavet i fjärran. Det blev vandring och blåbärsplukkning och eld där vi grillade korv och kokade kaffe. Vilka fina utflykter jag har fått med mig denna gång och jag är glad jag har kusin Inga som jag kan umgås med. Tur att hon hade lång semester denna sommar. Jag har tvivlat emellanåt om jag ska upp till föräldragården med tanke på hur utvecklingen kan bli framöver men än så länge känns det fint, brorsan har god hälsa och jag vill ju så gärna ha mina barn med mig igen. Jag har en dryg vecka kvar, några utflykter kvar och en träff med min nyfunna klasskompis. I dag är det tråkigt väder men det ska bli bättre framöver så det ser faktisk ljust ut.

Veckan innan jag kom norrut till min brors hus hade flera avgångsklasser ett 50års jubileum som jag tyvärr inte kunde vara med på. Jag hade haft kontakt med en kille som gick i min klass oh som jag mer eller mindre hade glömt. Vi blev vänner på FB i samma veva och jag konstaterade att han hade åldrats bra fast utseendet hade ändrats såklart. Väl häruppe träffades vi på en marknad och hann byta några ord. Jag hade dock bllivit mer intresserad av att träffa honom, alltså det var femtio år sen senast och jag var nyfiken på åren emellan. Det visade sig att även han ville träffa mig så han kom hem till mig en kväll som blev mycket intressant. Inte bare att vi pratade om våra olika liv dessa femtio år men han kunde få mig tillbaka till skolåren och mina minnen kom tillbaka. Eftersom han fortsatte och bo här uppe så kunde han ge mig svar på många frågor. Det var liksom förste gång på alla år jag varit här att jag har fått mera inblick i min hemkommuns och läns utveckling. Det känns speciellt och återknyta kontakt med en gammal klasskompis som jag nästan glömt men när minnena återkom så kom jag väl ihåg en snygg men blyg kille som började i min klass när vi gick i sexan. Nu femtio år senare vill jag fortsätta kontakten, jag tror jag har fått en vän.

För en vecka sen åkte två kusiner och jag västöver i Finnmark län för att kolla på min mors födelsested Nordvågen. Ena kusinen hade lånat ett hus på vägen där vi tillbringade två nätter med mycket snack och skratt. När man inte träffas mer än vartannat år så blir det mycket att prata om. Vi är ungefär lika gamla, snart är alla pensionerade och våra barn är vuxna. Båda kusinerna har barnbarn och ägnar förstås tid åt dem. Vi har olika och lika minnen av barndommen. De har mer samisk bakgrund än jag, den ena fick lära sig samisk hemma, den andra hade möjligheten då båda föräldrarna kunde samisk men fick inte lära. Det är något hon har slitit med under uppväxten. Jag själv, endast norsktalande kom med min mor och två systrar några somrar till Nordvågen där vi hälsade på morfar och morbror. Minnen kom emot mig, platser vi lekte på, men vilket hus vi bodde i kommer jag inte ihåg. Det blev att hitta morfar och mormors gravar på kyrkogården. âven morbrors grav hittade jag. Vi hade supertur med vädret oh fikade i sommarstaden Honningsvåg körde till flera olika fiskeläge på ön och kom till slut till Nordkapp. Där blåste det något enormt oh inträden för att komma in till platån var såpass hög så vi skippade det. Turen blev mycket vällyckad oh det var fantastisk att få upplev min mors födelseplats igen. Hon fick inte komma dit så ofta då det var full fart hemma på gården. Jag själv har alltid kunna välja hur ofta jag vill besöka min födelseplats.