Jag kollade igenom mina foton jag tagit under året och tänkte vad kul och trevligt jag måtte haft det av bilderna at döma.  Fast det kunde ju inte stämma.  Det var ju så mycket jag inte hade gjort som jag  annars brukade göra. Konserter, träffa folk på stan, sitta på uteserveringar, fira min 70 års dag i New York, vara hela april i Spanien och inte minst det mesta av sommaren i Tana, Norge.

 

Varför fick jag inte ta min bil och korsa gränsen vid Haparanda in i Finland och köra hem till Tana? Varför kunde jag inte flyga till München och hälsa på min dotter i maj som var tänkt? Varför tog det emot att åka in till stan en fin sommardag och varför blev det inga konserter på Gröna Lund på hela sommaren? 

 

Jag hann med en vecka på Gran Canaria i februari men sen rämnade allt i vår självcentrerade och egoisitiska värld på nolltid. Coronaviruset drabbade oss med en sån kraft vi inte fattade något fast myndigheter manade oss med handtvätt och avstånd så man till slut var hjärntvättat.

 

Hur blev detta år i stället? Jag kollar på mina foton och ser natur och mera natur och bilder med de få vänner jag umgicks med där vi alltid är ute. Jag har fått massor med frisk luft detta år. Jag har gått mil efter mil och jag har äntligen gått flera sträckor av Roslagsleden. I brist på att åka till Norge har jag fått se en del av både Hälsingland och Värmland. Min 70 års dag firades hemma, vi var åtta personer, satt med avstånd såklart och det blev ändå  lyckad.

 

Sommaren gick över i höst och viruset läg kvar och till och med ökade. Vandringarna har fortsatt och lyckan var när dottern kom hem i september. Då hade vi  inte setts sen förra julen. Sen i slutet av oktober åkte även jag på viruset. Jag blev smittat och det inte för att jag var i trånga köpcentrum,  åkte kollektivtrafik eller trängdes på restauranger.. Det hände i ett privat sällskap och inomhus. Trots att Folkhälsomyndigheten tycker att jag som 70+ är gammal och skör så klarade jag mig tack och lov hyfsat bra. Jag har antikroppar och kunde fira en fin jul med mina barn.

 

Viruset fortsätter härja och nu börjar Sverige vakna med restriktioner. Vad som händer på nya året får man vänta och se. Livet går vidare, vaccinet är här och det kommer ta tid innan alla är vaccinerat. Går vi tillbaka till gamla vanor eller har vi lärt oss något. Vad har vi lärt oss i så fall? Förutom att tvätta händer och hålla avstånd. Jag tror vi är tillbaka till vårt självcentrerade liv. Inget har ändrats tror jag. 

 

Att så många dog är det mest tragiska som hänt. Många blev riktigt sjuka och många måste ha rehab och det tar tid att bli frisk. Det är det värsta med detta virus som har kommit för att stanna. Så får vi se hur länge det vaccin vi får verkar. Det blir ändå en ny värld att leva i på något sett. 

 

 

Den är över nu julhelgen. Jag var som i en bubbla dessa dagar då allt gick ut på att umgås med barnen och där allt ingick av vad vi gör på julen. Jag ringde inte mina syskon som jag brukar och då var det bara att konstatera att de heller interingde mig. Fast vi pratade precis före jul så det är lugnt.  Jag noterade på FB att en av mina vänner satt ensam med sin man på julafton. De kunde inte fira med sin stora familj då han mådde dåligt med sin sjukdom. Blev ledsen över det såklart men fortsatte i min bubbla. Det är inte många gånger per år jag träffar mina barn samtidigt så jag kanske är förlåten. Annandagen avslutade vi med middag på kvarterskrogen och dagen efter körde jag sonen med katt hem till sig.

 

I går skulle vi haft vår traditionella brunch med goda vänner sen 25 år tillbaka, Vi tog en Coronabrunch och gick runt Rönningesjön och hade fika utomhus vid Skavlöten. Det gick bra det med, vi kunna ju träffas. 

På min promenad med sonen ringde en tidigare kollega som jag brukar ha sporadisk kontakt med. Nu hade det gått nästan ett år sen senast och det blev ett trevligt samtal. Han hade mycket nytt att berätta och det blev jag så glad över.

Väl hemma  och en paus med facebook innan det var dags med julmaten fick jag en chock där jag gick från glädje till sorg på en minut. En tidigare kollega till mig och den jag nyss hade pratat med hade dött i lördags endast 64 år gammal.  

 

Hur ska jag beskriva den här personen som jag lärde känna på ett tidigare flygbolag jag jobbat på. Han var en ung kille då,så positiv, glad och arbetsvillig. Han var så rolig att man i bland tyckte att det blev för mycket. Så slutade jag och jag såg honom aldrig mer. Helt till Facebook dök upp och man fick kontakt med gamla vänner och kolleger.

 

Vi blev Facebook vänner och man upptäckte hur han fortsattte vara den positiva och glada. Utbildad till lärare och när han gick i pension började han filma som statist och tills helt nyligen hade fåt några mindre roller. För en månad sen messade vi varandra på Msg om statistjobb. Han gav mig tips om hur man anmälar sig till jobb etc. Han var så vänlig och glad. Hur kunde han gå bort bara så där plötsligt. Jag fattar inget just nu mer än att en person jag inte har träffat på runt 25 år är borta och det berör mig mycket. För han satte avtryck hos mig, 

Dottern kom i lördags och vi hann handla det mesta i måndags. Sen hämtade jag sonen med  katt i går så nu är alla installerade. Vi har redan hunnit med att spela spel, och idag blev det att fixa till Jansson och rulla köttbullar, både vegetariska och vanliga.

Fast vanliga är de inte, jag började för flera år sen att blanda i gorgonzola så de smakar jättegott. Dottern var över hos sin pappa på lunch och då tog sonen och jag en promenad med grannens stora schäfer. Den är inte den mest väluppfostrade men sonen är bra på att få ordning på den efter ett tag. Fast när den vrålskäller på allt och alla då brukar jag säga att det inte är vår hund.

De sist klapparna blev inslagna nu i kväll och i morgon ska vi ta det lugnt med promenad och sen hemma med god mat och sen rå om varandra.

Fick till slut ett test och det visade sig att testet var positivt så nu är jag lugn några månader. Stora frågan är ju hur snabbt man kan bli vaccinerat. Jag har ju känt mig frisk  i tre veckor och med positivt test har jag kunnat röra mig mer ute. Har handlat några gånger och  det är ok. Tvättar händer och håller avstånd för det står ju inte precis i pannan på mig att jag har haft corona. Jag märker att folk är mer på tårna nu när de är ute och handlar. 

 

I dag var jag hos frissan och hon har redan haft corona så det var lugnt. Nöjd med klippning och slingning. Mitt hår växer som ogräs.

 

På lördag kommer dottern och då blir det att planera det sista. Kan knappt vänta för jag ser fram emot det så mycket. Hoppas inget strular till sig nu när Tyskland har infört så många restriktioner så kanske flyget inte opererar. Gud förbjude.

Skummar genom Aftonbladet och läser en rubrik om att man ska undvika att köra bil i onödan just nu. Man ska även undvika att klättra i berg eller göra saker där man hamnar i olycka och kan skada sin kropp. Klickar in på artikeln och det är en läkare som uppmanar till detta och orsaken är att hamnar man i en olycka och måste till sjukhus så finns det kanske inte plats varken på en sal eller värre på intensiven.

Det gäller alltså att hålla sig hemma inte bara på grund av coronasmitta utan heller inte hamna i någon olycka. 

Jag ska klockan två i natt köra min inneboende till Atlanda och plötsligt blir jag orolig och lite arg på mig själv för att jag inte har tänkt på detta. Fast det kanske inte är en onödig körning, jag ska ju faktisk skjutsa.

Kollar på morgon TV och där sitter matematikern Tom Britton och emidemiolog Johan Gieseke. I våras var de mycket ute i media och berättade hur Coronan fungerade och speciellt herr Gieseke hade mycket åsikter och uttalade sig tvärsäkert om virusets utveckling. Brittons matematiska uträkningar valsade runt i media. Det blev inte riktigt som de trodde dessa två gentlemän 

Nu var det lugnare i studion och en aning självkritik kunde man ana fast inte helt. Dessa experter kan inte helt släppa att deras uttalande inte riktigt höll hela vägen. Lite kul var det att höra herr Gieseke säga att han inte ville säga något mer om virusets utveckling. 

Man har ju tid över nu i coronatider så jag rotar runt i huset, sorterar, slänger och försöker organisera om lite. Hittade då en fin presentpåse som var full av gamla grattiskort och julkort. Gratulationskort var från min 40 års dag och det var ju 1990. Kollade igenom alla kort och det gav många minnen så nostalgisk blir man helt klart.. 

 

Förnuftet kom i fatt mig häromdagen så jag har skjutit på min operation av gråstarr. Risken för mig är ju att min redan opererade näthinna ska ramla ner igen efter en sådan operation. Jag vill inte hamna på ögonakuten på julafton så jag väntar till januari. 

 

• Mera nostalgi, jag hade WhatsApp samtal med barnen i går kväll. Det blev lite planering hur vi ska fira jul med matlagning, långa promenader och även ett restaurangbesök. Bra att vara en liten familj denna julen.