Eller inte. Eller inte alla men kanske en del. Jag tänker på kvinnors ekonomi. Många som lever i ett förhållande låter mannen sköta allt från räkningar till sparande. Sen blir det skilsmässa och man fattar ingenting. De flesta måste ju klara av att sköta räkningarna, många lär sig spara om de har pengar över. Sen då? Till slut ska man gå i pension och jag upplever att många inte har koll och vad värre är de tar inte reda på det fast de kanske bara har några år kvar att jobba.Har de koll på mannens ekonomi och att man kanske ska ha en del av den.

Det är skrämmande för som kvinna med dålig lön blir det kanske inte mycket kvar när pensionen kommer. Då kan chocken bli stor när man ser summan och man inte har förberett sig. Så tråkigt.

Varför rusar åren så där? För ett år sedan hade vi stort party för henne i Alicante och nu fyller hon igen. Hon var nyss hemma över en helg och den helgen var min bästa på hela hösten.

Att få umgås bara med mina vuxna barn är sån lycka så det kan inte beskrivas. Sonen har jag på nära håll men hon i München sen många år tillbaka. Så de gånger vi träffas är guld värd. Jag tänker på mina föräldrar i norra Norge som hade alla oss barn långt hemifrån. Nu förstår jag att det måste varit jobbigt. Vi kom hem på somrarna och några firde jul med dem. Jag själv var där på julen kanske två gånger i vuxen ålder. Så är det att ha barn och har man lärt dem flyga så kan de flyga långt. Jag är så stolt över mina två barn som är så kloka och empatiska. Det gäller att ge dem kärlek. Fast nu kommer hon hem till jul och vad jag ser fram emot det.

 

Nu händer det saker och inte bara i Sverige. Alltså kriget i Ukraina har ju lunkat på i snart två år så man konsentrerar sig inte så mycket längre. Hemskt nog. Fast det är som här hemma när ännu en skjutning eller sprägning har skett. Det har blivit en vana, fast man har ju ändå blivit chockad över skjutningar av anhöriga. Det är horribelt.

Sen händer det utanför Sveriges gränser, terrorgruppen Hamas, en av de värst, går bestialisk fram bland civilbefolkningen i Israel. Sen mördas fotbollsupportar i Brussel, specifikt terrordåd mot svenskar.

Vad är den gemensamma nämnaren mellan Hamas i Gaza och terroristen i Brussel. Vågar vi säga det högt? Blir vi hämnad och utsatta för nya dåd? Islamisterna har snart vesten i sin våld och vi fortsätter vara naiva.. 

 

Varje måndag är det föreläsning på Senioruniversitet. Olika personer föreläser om Iran. Det är mycket intressant och speciellt förra måndagen då en person från Utrikespolitiska institut. 

Detta pågår in i november så bra orsak att komma in till stan.

 

Tisdag var jag volontär på hemlösas dag hos Stadsmissionen. Sålde soppa och fika till alla som kom och kollade. Fick en ny volontärkompis som jag hade mycket gemensamt med. Vi har ju jobbat inom flyget båda två. Det finns många eldsjälar inom Stadsmissionen som jobbar med de hemlösa och hjälper dem till lägenhet, jobb och ett vanligt liv. Ofta lyckas de men det behövs mycket jobb.

 

Sen onsdag. Jag har i flera år varit medlem i GAPF men sällan deltagit i något. Nu var jag med på ett kunskapsseminarium. Träffade Sarah Mohammed som startade föreningen och det visade sig att det jobbas hårt med att hjälpa hedersförtryckta tjejer och även killar. Många tjejer som skickas till förra hemländerna för att giftas bort får hjälp att komma hem till ett liv i anonymitet och borta från sina släktningar. Det blir ett tufft liv. Tyvärr kan inte GAPF hjälpa alla för det kan vara svårt att lokalisera tjejerna. Sen stöder de även tjejer som bor i Sverige och har problem med sina familjer. Nu funderar jag på att bli volontär även där.

 

Har även hunnit med träff med vänner både i stan och här hemma. Även lunchar med sonen.

Samma dag jag kom hem från begravningen hade en god vän till mig vän ordnat med sushi och vin hemma hos mig vilket var mycket uppskattat. Ytterligare en väninna som hämtade mig från flygplatsen var med. Jag var slut efter alla intryck från den dagen och såg fram emot kvällen. Jag tyckte det var märkligt att min väninna inte frågade mig hur dagen hade varit men nu gjorde hon inte det. Det hör till historien att hon har haft fullt upp det sista halvåret efter sin mors död och bråk med sina syskon angående arvet. Under dessa månader har jag och min andra väninna stöttat och lyssnat på henne och verkligen visat att vi tyckte synd om henne. Därför blev det chockartat när hon vid ett skämt från min andra väninna började anklaga oss för att vi pikade henne och sade elaka saker. Hon var så upprörd och ville gå hem.

För att rädda kvällen tog min andra väninna och lugnade ner henne så hon blev kvar och vi lät allt bero.                                                   

Dock ville inte jag bara acceptera påhoppen så en vecka senare kom hon över till mig och jag sa vad jag tyckte. Hon ba om ursäkt men sade hon hade blivit så påhoppad av sina syskon så det slog slint.

Så detta utbrott skulle hon haft inför sina syskon men vi två stöttande vänner fick ta emot detta.

Det är sånt här jag inte kan begripa att man inte tar sina strider med dem det berör. För trots hennes förklaring så känns ju inte allt bra ändå men vi drog ett streck över det för att behålla vänskapen.