Molly är inte vilken hund som helst, hon är Molly.

Vad är vänskap och vad har man vänner till? Denna fråga dyker upp ibland, speciellt när vänner i närheten bara försvinner eller dummar ut sig till den grad att man säger upp vänskapen för man vill ha sin energi till annat . Så har man förstås några vänner som man har haft i olika längd i sitt liv och man känner att man kan lita på dem, eller inte. För mig är vänskap att stötta varandra, kunna prata om mer eller mindre allt och hjälpa varandra. Kunna ge och ta och inte notera vem som har gett mer eller mindre. I förlängningen brukar det ge sig. En av mina vänner är bortrest och jag har lånat hennes vatten (ja vattnet har jag ju fått), vattenslang och högtryckstvätt. En otrolig fin gest tycker jag men ändå, vi är vänner vi hjälps åt. Så ringer hon och frågar om jag kan gå in och vattna hennes blommor för hon blir längre borta än tänkt. Så säger hon att hon har försökt få dit sin bror som bor inne i stan att åka förbi men han kunde inte!!!! Jag försäkrade att jag såklart skulle gå över gränden till hennes hus, låsa upp och vattna blommorna, varför ringa sin bror? Jag gjorde så men sen började jag fundera. Anser hon inte att jag kan hjälpa till med något. Är jag oduglig medan hon kan komma över till mig och skruva ihop möbler och fixa avloppet. Hon är superbra på sånt och jag med mina nervsmärtor i händer och fingrar har svårt för detta numera. Vill hon känna sig duktig som kan göra allt och jag är hjälplös och behöver all hjälp jag kan få. Att vattna blommor är till och med svårt för mig? Ja hade kunnat bli arg men jag blev så besviken. Det snurrar i huvudet på mig om detta, jag vet att jag kommer ta upp det med henne när hon kommer hem. Jag vill inte förlora vänskapen för vi har det trevligt tillsammans men hon är en mycket känslig person så jag får ta det försiktigt. Men jag är en rak person och vill ta upp saker direkt och inte gå runt och reta mig.

Ibland kan jag undra om det är jag som inte lyssnade. Att motparten faktisk hade rätt, att hon hade minsann inte hört mig säga det.. Det har hänt mig några gånger där jag har varit fullständig övertygat att jag har sagt en sak, att budskapet måste ha kommit fram. Så säger motparten att så är det inte och då blir jag ställd och går tillbaka till situationen och undrar är det mig det är fel på. Eller har jag blivit manipulerad. När jag tänker på de situationer som har uppstått så är det med människor  jag inte  alltid har haft fullständig förtroende för. Min sk väninna genom faktisk 30 år har jag ingen kontakt med längre och det känns bra. Min ena syster har jag inte haft kontakt med på snart fyra år och det har varit år av lugn och frid. Sen ville hon tillbaka in i mitt liv och som syster vill man ju försöka en gång till men det skar sig rätt så snabbt pga missförstånd som hon hävdar är mitt fel. Så nu är jag tillbaka på ruta ett och ska försöka få tillbaka lugnet igen men jag vet det kommer ta tid. Det intressanta vad gäller både min fd vän och min syster är att båda gillar att se sig som ett offer av olika orsaker som drabbar dem. Där skiljer vi oss mycket, jag har aldrig känt mig som ett offer i någon situation.