Dagen efter Kaspers död åkte jag och en kollega till Palma för att träffa Air Europa. Det var faktisk skönt att direkt efteråt få tänka på annat och resan blev så intensiv med möten och en trevlig middag i gamla stan. Jag var tydligen utmattat för när vi skulle flyga Palma-Barcelona så sov jag från det vi taxade ut på Palma till vi landade i Barcelona. Det var trist att komma hem på eftermiddagen och skönt att se Marline när hon kom hem från skolan. Jag har tränat varje dag sen jag kom hem och igår var jag på gymmet med fam. Cerwall och vi käkade lunch tillsammans efteråt. I dag får vi en inneboende under en vecka. Det är Estefania som bor hos fam. Bayerlein.

Det är tomt överallt i huset. Tänk han tog ändå plats fast han oftast låg och vilade. Fast han var mycket med i köket och kollade vad som vankades där. I bråkdelen av en sekund tycker jag att han är kvar och att jag måste gå ut med honom men snabbt kommer jag i håg att han är borta. Vår älskade vän är borta men ändå kvar.

I tisdags fick Kasper somna in för gott hemma. Det var en så otroligt trist dag men beslutet var taget.
Min son var hemma med honom hela tiden, jag fick faktisk åka till jobbet en sväng men hann vara hemma några timmar innan veterinären kom. Goda vännerna Sanna och Anne var även där och det uppskattar jag väldigt mycket. Det går inte att beskriva hur jag kände mig, det var så sorgliga timmar då vi pratade med honom, kramade honom, klappade och bara var med honom. Allt gick lugnt till och han bara somnade in.

Kasper kom till oss när vi som mest behövde honom. Jag var nyskild, jag var arbetslös och bodde kvar på Skolvägen i stora huset med mina två barn. Det var en tuff tid men det bästa vi gjorde var att åka till Åkersberga och hämta charmtrollet Kasper som då var två månader gammal. Vi gick kurs med honom och han blev en duktig och fin hund. Vi lyckade dock inte få honom till att gå fot annars var han rätt väluppfostrad.

Han har varit en en enorm glädje för oss genom dessa 14 år och 4 månader han fick leva. Ungarna har fått lära sig ansvar vid att ta hand om honom, gå på promenader och ge honom mat. Dock hade de lätt för att glömma och fylla på hans vattenskål. Han var en intelligent hund med specialteten att kunna låsa upp dörrar.

Han var en frisk hund genom alla år, det var först för knappt två år sedan han började bli krasslig. Sedan i vintras började sjukdomarna komma och han blev trött och orkade inte mycket. Glädjen i hans ögon försvann och då kände jag att det inte gick längre, nu led han bara och var inte glad.

Kasper var med till Tana på somrarna och jag tror han kände en enorm frihet där uppe då han mycket sällan behövde ha koppel på sig. Därför kommer han att begravas på Moland där han kände sig som mest fri.
Han kommer att bli så enormt saknad av oss tre och många andra som gillade honom.

I fredags ringde jag veterinären och beställde tid för Kasper att få sin spruta. Hur kan man besluta detta? Bestämma att nu är det dags för det käraste man har bortsett från mina barn, att få lämna detta liv? Han är skraltig nu, han har svårt att gå, tumörerna växer, han kräks och varken ser eller hör. Det har jag levt med nu under hösten och det har gått på något vis för man vill ju ta hand om en närstående som är sjuk och har ont och lider. Vad har då händt som gör att det är dags? Jo, Kasper är inte glad längre. Hittils har han kommit glad till mötes när jag kommer hem. Svansen har gått och han har försökt skutta mot mig. Nu hasar han sig upp, kommer bort till mig och vill som vanligt bli klappat, men han är inte den glada Kasper längre. Det är så tydligt nu, han kommer bort till mig och tittar på mig och kanske vill han säga att nu orkar han inte mer. Så beslutet är taget och det är så svårt att tänka två dagar framåt. Två ynka dagar kvar av 14 år med en fantastisk underbar hund.