I fredags ringde jag veterinären och beställde tid för Kasper att få sin spruta. Hur kan man besluta detta? Bestämma att nu är det dags för det käraste man har bortsett från mina barn, att få lämna detta liv? Han är skraltig nu, han har svårt att gå, tumörerna växer, han kräks och varken ser eller hör. Det har jag levt med nu under hösten och det har gått på något vis för man vill ju ta hand om en närstående som är sjuk och har ont och lider. Vad har då händt som gör att det är dags? Jo, Kasper är inte glad längre. Hittils har han kommit glad till mötes när jag kommer hem. Svansen har gått och han har försökt skutta mot mig. Nu hasar han sig upp, kommer bort till mig och vill som vanligt bli klappat, men han är inte den glada Kasper längre. Det är så tydligt nu, han kommer bort till mig och tittar på mig och kanske vill han säga att nu orkar han inte mer. Så beslutet är taget och det är så svårt att tänka två dagar framåt. Två ynka dagar kvar av 14 år med en fantastisk underbar hund.