På Söder i torsdags.
I år igen skall min dotter och jag hjälpa till på julen med att ta hand om hemlösa och ensamma, denna gång på Söder.
Det är på min dotters initiativ och jag hänger så gärna med. För tre år sen var vi i Immanuelkyrkan en kväll och det ger en ett annat perspektiv på livet och att alla männiksor i detta fine land inte har det lika bra. Jag åkte till söder för att vara med på en träff och det var en salig blanding av unga och äldre, mest kvinnor men även män.
Man beundrar verkligen dessa som håller på med detta dagligen, det är ett enormt engagemang. Det hör till historien att jag hatar att åka T-bana i rusningen. Så länge jag har bott i Stockholmsområdet har jag aldrig varit beroende av att åka T-bana i rusningen men några gånger har jag fått göra detta och denna eftermiddag avr som vanligt med trängsel
och mobiltelefoner i gång.
Mitt ute i träffen öppnades dörren och en ung tjej klev in, hon skullle vara med i volontärgruppen. Det förmiligen lyste om henne. Så engagerad, så nyfiken, vetgirig. När vi skulle gå råkade hon passera mig. Jag kunde inte låta bli, jag sa till henne: Du är en fantastisk person, det formligen lyser om dig.. Hon blev jätteglad och sa att hon tyckte även jag var en glad person. Tyvärr skall vi inte jobba samma dag.
Jag skyndade mig till T-banan, nu lite senare på kvällen var det lugnt och fint och jag kom till Östra stationen två minuter innan tåget till Kyrkbyn skulle gå. Jag sprang med ett leende på läpparna för att hinna. Tyvärr var de första tre vagnarna mörklagda så det var bara att kuta längre fram till de vagnar som skulle gå. Väl framme stängde konduktören dörren rakt fram för näsan på mig och de som kom efter mig. Snacka om att komma snabbt ner på jorden igen. Den stressiga storstads pulsen kallade. Ja, ja men jag ser fram emot juldagen på Rörstrandsgatan och att få jobba med entusiastiska människor.
Kommentarer
Trackback
