Spårlöst
Jag måste sluta titta på spårlöst på TV. Jag gråter floder när det bortadopterade vuxna "barnet" efter
ett massivt letande tillslut hittar sin mamma. Ja ibland är det även någon pappa som hittas och förstås
syskon.. Då har det gått mer än tjugo år sen adoptionen, ja ibland mycket mer.
Det är så rörande att se när de träffas efter alla år, glädjen är obeskrivbar.Det är svårt att sätta sig in
i situationen eftersom jag själv har haft förmånen att ha mina barn omkring mig under hela deras uppväxt.
Jag tror jag skulle blivit tokig om jag hade behövt lämna bort någon.
Ibland känner jag att jag föddes helt rätt i tiden i det lugnaste hörnet av världen och där kvinnor sedan
sextio/sjuttio talet har haft möjligheten att självständigt forma sitt liv. Det är jag mycket tacksam över.
Dock är det bra att barn från oroliga och fattiga länder får en chans att växa upp i bl. a. Skandinavien.
De som åker tillbaka till sina ursprungsländer verkar ju även nöjda med sin uppväxt men vill förstås
hitta sina rötter. Det har jag full förståelse för, för det där med rötter, var man kommer i från, tycker
jag är mycket viktig.
Kommentarer
Trackback
