Minnenas promenad.
Sensommar, eller början på hösten. I går kväll tog jag en powerwalk runt i Kyrkbyn.
Minnena slår emot mig där jag går. Cykelstigen genom Runborg, här har Kasper och jag vandrat
tusentals gånger, lekplatsen vid Jarlabanke, här var det en vanlig lekplats när dottern var liten,
nu snyggat till i vikingastil. Jag går vidare och passerar hem där någon av sonens skolkamra bodde
och jag kan inte låta bli att svänga in på den gata där det ligger en liten villa som jag och barnen tänkte
köpa efter skilsmässan. Arbetslös som jag var tvekade jag med tanke på lån och kostnader och
så ångrade ägarna sig och det blev inget av. Jag går vidare ner mot centrum, högstadieskolan
där mina barn gick. Så många år, först sonen, sedan dottern, stod jag på morgonen på tågperrongen
och tittade på skolan. Jag står fortfarande där varje morgon men nu tittar jag inte för nu är det andra
barn där.
Jag vänder hemåt och minns så mycket som har hänt flera år tillbaka. Åren går så fort säger manoch
ändå kanske inte. Det är nog det där att man har barn, i början ser man alla år framför sig tillsammans
med barnen och så händer det så mycket och plötsligt är de tonåringar och då går det snabbt tills de
är vuxna. Det är då minnena kommer över en för det man kommer i håg de där åren med barnen.
Kommentarer
Trackback
