Dottern åkte i morse tillbaka till Spanien. Skolan börjar  om en vecka och då rullar det på fram  till jul. Det känns så där för vi har inte hunnit med så mycket då hon har jobbat så tidiga morgonar och bott mycket hos sin pappa. Vi har fått några bra stunder tillsammans och i går blev det lite avskedskalas med några vänner som kom över. Det blev fantastisk fint, vädret är underbart just nu och vi satt ute hela tiden. Men det känns vemodigt, hon är utomlands och kommer troligtvis att vara det många år framöver. Jag stöder henne och pushar henne. Det är vad jag kan göra och på så sätt har vi en fin kontakt. Jag har min son i närheten och det är jättebra. Jag kommer i håg när jag flyttade hemifrån, 200 mil och jag träffade mina föräldrar en gång per år, min dotter kan jag träffa flera gånger per år och det är viktigt. Hon själv var inte heller helt nöjd men sin vistele här. Hon fick träffa sina vänner, hon hade besök, men hon jobbade så tok för mycke. Hon vet att hon behöver pengar och jag hjälper henne men hon vill själv tjäna i hop  till sig och det beundrar jag henne för. Hon är ung och hon orkar så klart. Hon säger att hon inte känner sig riktig hemma här och jag förstår det för nu har hon mer eller mindre bott utomland i snart tre år.

Det är nu tyst i huset igen, min inneboende är även bortrest men han dyker upp till seriespelet i fotboll börjar och om en vecka drygt drar även jag på semester.