Nu reagerar vi olika, jag  inser att jag själv och sonen börjar få lite distans till olyckan. Vi bestämde oss båda att göra vad vi hade tänkt i helgen. Jag på 50 års fest hos goda vänner. Det blev så trevligt, visst i början blev det en del frågor och beklagande från närmsta vännerna men det var precis lagom. Det var ju faktisk fest och firande.

Sonen var på bröllopp till bästa kompisen och det visade sig att han kände för att roa sig och det blev väldigt lyckad. Livet måst gå vidare.

Men min fina dotter och hennes pappa, de har det fortsatt så svårt. Jag åkte hem till honom och hans sambo tillsammans med en av hans goda vänner och hälsade på. Det visade sig göra honom gott och vi bestämde att han följer med mig till Marbella och hälsar på vår dotter. Hon behöver oss. Hon har blivit väl omhändertagen av sin pojkvän och hans mamma. Jag berättade för henne i dag att visst, jag hade kunnat rusa ner till henne förra veckan men när hon berättade att hon skulle hem till pojkvännens mamma tyckte jag det var bra. Som jag sa till henne, jag tillåter andra människor att älska mina barn. Hon får mycket stöd från vänner och från skolan och det är skönt att höra.  Det skall bli så skönt att träffa henne, att få krama om henne ordentligt.

Min lilla flicka har förlorat sin ena bror och hon är förkossad just nu men samtidigt är hon så orolig för sin pappa och vill att han ska ha det bra.