I fredags var en stor dag i min hemkommun i Nord Norge, Då avdukade man ett minnesmärke från andra världskriget. Hösten 1944 i månadskiftet oktober/november för 70 år sedan började tyskarna dra sig ur Finnmark, jagade av den röde armé från Sovietunionen. Tyskarna tvångsevakuerade befolkningen och brände ner alla gårdar och officiella byggnader. De sköt i hjäl alla djur. Mitt i detta inferno stod min mor och far med två små barn. Min bror var fem år och min syster tre år. De samlades i hop med övrig befolkning runt om och åkte på lastbilar till någon hamn för att trängas i hop med många människor i en liten båt på tur söderöver i Norge. Deras hem var nerbränt, deras djur var döda och de hade knappt något med sig. De fick husrum längre söderöver men fortfarande i Nord Norge där de stannade till kriget tog slut ett halvår senare. Min ena farbror var krigsfånge i fängelse utanför Oslo så min far fick under evakueringen även  ta hand om hans familj, fru och fem små barn. Min andra farbror och min farmor rymde till fjälls och gömde sig undan tyskarna. Eftersom ryssarna så snabbt fick iväg tyskarna kunde alla som hade gömt sig under dessa evakueringsveckor komma ner från bergen och ta itu med uppbyggnaden igen. 

Mina föräldrer berättade om allt detta under min uppväxt men nu känner jag att jag skulle veta mera detaljer. Jag kommer inte ihåg allting de berättade och i vuxen ålder kom vi inte in så mycket på detta tyvärr.

Efter kriget när de kom tillbaka till hemplatsen, röjde min far ny mark och byggde en barack som jag och min familj bodde i  tills jag var tre år. Då flyttade vi in i ett helt nytt hus som står kvar idag och som min bror bor i.   Vi är fem syskon och  min far såg till att vi tre tjejer föddes flera år efter krigets slut. Detta minnesmärke påminner mig om vad mina föräldrar fick gå igenom. De upplevde ett krig som jag i detta lugna hörn av världen bara kan läsa om. Måtte det förbli så.