Då var jag kvar på Karolinska sjukhuset och hade så smått börjat på min rehab efter cykleolyckan.

Hela fyra år har gått  och det känns så avlägset nu. Dety var en pärs när jag tänker tillbaka. Nersövd från omvärlden i sex dygn. Smärtor speciellt i händer och armar, kunde inte äta själv i början. Det var ändå trevligt när jag började träna på sjukhuset. Jag var enda kvinnan där, det är ju oftast män som hamnar i olyckor. Det blev ofta besök från vänner men mest av allt var förstås besök av sonen. Han tog mig med ut ur sjukhuset på några fina soliga dagar och vi satt ute ett tag. Han var så ofta hos mig, dottern som pluggade i Spanien kom på besök några dagar. 

Det var jobbigt hemma ett tag innan jag till slut fick rehabplats på Furuhöjden i Täby. Där var jag i tre månader två gånger i veckan. Dit körde jag min egen bil och det funkade bra. De andra dagarna i veckan jobbade jag.

Jag har lite påminnelser av olyckan fortfarande, lite ärr i ansiktet, är inte nöjd  med mina två näsoperationer men mina nervsmärtor i händerna har nästan försvunnit. Men cykla har jag ännu inte gjort och det borde jag faktisk göra. Det är någon sort ångest som sitter kvar.    

Det jag gläds mest över är att jag kan använda mina ben och gå, vandra och vara på gymmet.

Det är jag tacksam över att det inte gick värre för mig.