Jag umgås ibland med några kvinnor, alla pensionärer, som jag har träffat via Stadsmissionen.

Vi ses hos varandra några gånger per år. Det har varit trevligt tycker jag. Vi pratar om det mesta, från politik, livet och döden, religion och annat som är aktuellt. Vi är fem stycken och vi gillar alla att prata,

någon kanske lite mer och någon vill hävda sig lite mer. Vi är olika men det har fungerat ändå, tycker jag men nu börjar jag undra, hur bra är vi på att lyssna på varandra. Under senaste träffen i våras har det uppstått någon form för missförstånd mellan två av damerna där tydligen kommunikationen har varit mycket otydlig. Jag försöker minnas tillbaka vad som kan ha skett men kommer inte ihåg riktigt att det skulle vara så illa. Hur som helst är det ju  något de två för klara upp, men jag funderar mycket på det där med att lyssna men att även få göra sin röst hörd. Jag vet att några av mina vänner tycker jag pratar så mycket men när jag börjar tänka över det så tycker jag att även de pratar mycket. Slutsatsen är väl att vi alla gillar att prata men vi måste bli bättre på att lyssna.