Efter fina varma dagar senaste veckan behövde jag verkligen ut och gå. En hel vecka sen jag var och gick vid Domarudden i Åkersberga och att jag hoppade över stock och sten i sandaler på Ingarö räknas inte. Jag hade knappt börjat min vandring på morgonen då jag började hosta några gånger och  efter ett tag tyckte jag att jag hade svårt att andas. Huvudet snurrade, minst fem dagar ska det gå från man är smittat tills det bryter ut har jag hört och läst. Vad gjorde jag för fem dagar sen?  Tankarna flög, tisdag i dag, vad gjorde jag i fredags? Just det, då var jag på Ingarö och åkte buss med hur många människor som helst. Men jag hade munskydd och vi satt  på två säter mot varandra.  På klipporna var det gott om plats och i fina restaurnangen där vi åt lunch var det heller inte många människor. Var det på bryggbaren i Gustavsberg? Nej där var det också långt mellan sällskapen. Jag funderade vidare och kom till värsta uppförsbacken. Då kunde jag konstatera att konditionen var den samma. Det var inga problem att forcera den, så jag gick hem efter fika hos kompis utomhus och skrev in i min Covid App att jag mår som vanligt. Coronaspöket försvann för ett tag.