Än så länge kan jag sitta i mitt hem i min frivilligkarantän light. Jag vågar ju mig ut på riktiga långpromenader varje dag. Jag har suttit på kafe häromdagen och varit hemma hos vänner. Jag bjöd min dotters far och hans sambo på lunch och fick hjälp med att hänga upp tavlor. Jag har varit på begravning, en så fin tillställning. En snart 90 årig lady som inte dog i coronasviter tack och lov. Jag kan prata med mina barn där de är och höra hur de har det. Jag kan ringa min kusin i Norge men jag kan inte resa dit. Jag kan prata med min sons far som har underliggande sjukdomar och det oroar mig. Egentlige lever jag ju rätt så normalt förutom att jag inte går till gymmet och inte ger mig av till stan.

Fast där är det ju som en öken och tåg och bussar kör tomma mestadels.

Sen får jag en kuslig känsla när jag matas med nyheter i media. Olika experter som uttalar sig i olika riktninger, alla förhållningsregler, alla som berättar hur de gör, vad man måste tänka på, alla påhitt och förslag hur man ska klara tillvaron. Det är så sjukt, så surrealistisk  Jag behåller mitt sunda förnuft mitt i allt detta, stänger ut mig från all mediecirkus och läser min bok. Hur länge? Än så länge.