Ja det är ju en ny beskrivning och talesätt nu i coronatiden. Jag själv räknas väl än så länge som "bara" äldre eftersom jag nyss fyllt 70 år. Man vet inte om man ska skratta eller gråta om denna åldersfixering. Enligt många så är man döden när vid 80+ och till en del är man väl det men den kommer inte samtidigt till alla. Man är olika som individer och alla får inte en allvarlig sjukdom eller blir krassliga samtidigt.

Jag mötte min granne igår. Hon är runt 85 år och för första gång såg jag henne med rullator. Förra året var hon med på höststädningen och körde bil. Nu ska hon flytta från radhuset till en mindre lägenhet. Hennes man finns redan på ett äldreboende sen något år. Förutom rullatorn var hon lika pigg som vanligt och hade klarat sig undan coronan. Hon kommer klara sig själv i sin nya bostadsrätt och med hjälp av sina tre döttrar.

Är detta jag om ca 15 år, när lämnar jag mitt radhus för en lättskött lägenhet? Jag funderar på det när jag fortsätter min promenad. Vem vet och jag börjar tänka på min goda vän och hennes man som nu vid 69 års ålder kanske börjar se slutet  på grund av sjukdom.  Ja vad vet vi.